Att vinna i Idol är svårt, att vinna Arab Idol snudd på omöjligt. Precis som i Sverige gäller auditions, jury och tittarröster, men eftersom programmet ses av över hundra miljoner tittare från hela arabvärlden och det hålls auditions i ett tiotal länder blir det ännu svårare att bli en av dem som får stå på scenen.

Filmen Idol bygger på den sanna berättelsen om Mohammed Assaf från Gaza i Israel som vann 2013. Det är en askungesaga om hur han på ren vilja lyckas lura sig igenom gränsövergångarna till Egypten för att vara med i audition och till slut vinna.

Filmen är uppbyggd i två delar. Den första utspelar sig i början av 2000-talet i Mohammads barndom. Då när han startar band med sin syster, den kaxiga Nour. Det är då filmen är som starkast. Berättelsen om barnen tar oss med in i Gazavardagen med smugglare och våld som en naturlig del. Den sköra linjen mellan liv och död gör drömmen om att lyckas viktig. Den ger en glöd som gör livet värt att leva. Kais Attalah och Hiba Attalah som spelar syskonen och Nadine Labaki som gör deras mor skapar en stark närvaro som stärks av att filmen är inspelad på plats i Gaza. En närvaro som tappas bort i filmens andra del om den vuxne Mohammeds (Tawfeek Barhom) väg till Idolfinalen.
 
Regissören Hany Abu-Assad är känd för sina starka filmer om konflikter i arabvärlden. Han vunnit ett stort antal internationella priser och två gånger blivit Oscars-nominerad (Muren och Paradise Now). Det är tveksamt om Idol blir samma framgång, men filmen är värd en stor publik. Genom att använda en talangtävling alla känner till lyckas Abu-Assad få oss i publiken som inte varit i ett palestinskt flyktingläger att känna igen oss i dem som bor där. Drömmen om att bli musikstjärna finns över hela världen oavsett om man sparar ihop pengar för att beställa instrument av en smugglare eller kan gå med sparkassan direkt till en musikaffär.