Göteborg är som det förflutna

2009-01-14 Mitt uppbrott från Göteborg var inget olyckligt uppbrott. Vi var båda nöjda med att slippa varandra. Det har gått fyra år sedan jag flyttade därifrån nu. Fast de sista åren var jag liksom aldrig där.

Jag hade redan dragit, skruvat bort namnskylten, beställt biljetter, hittat skatter långt bortanför Svingelns medelmåttiga och allt annat än kranka blekhet. Jag gick på de där gatorna men jag gick aldrig på de där gatorna. Jag var alltid långt borta, innanför munkjackan, bakom solglasögonen, gömd inuti de inpluggade hörlurarna. Jag ville aldrig se, aldrig delta. Det var säkert lika mycket mitt eget som Göteborgs fel. Jag läste i GP att jag vunnit sju priser sedan jag flyttade därifrån. Bland annat Årets Östgöte. Dan Andersson-priset. Och i januari 2007 fick jag Nöjesguidens pris för Årets Läsning, ett pris som delas ut till ”Människor som betytt extra mycket för Göteborg under 2006”. Då hade jag inte bott där sedan 2003. Det är lite roligt, tycker jag.

Jag tror att det handlar om att ta tillbaka begreppet göteborgare. Vi har låtit begreppet solkas ner, förtvina, lanseras och bibehållas av medelmåttiga nöjes-profiler, dansbandsångare, räkfrossare och Kalle Anka-typer med brist på värdighet och grundläggande känsla för god smak, som främsta attribut.
Missförstå mig rätt. Jag älskar Göteborg. Jag älskar allt det jag fick chansen att uppleva. Men jag älskar Göteborg som jag älskar det förflutna, ett flytt liv, en ungdom som aldrig kommer åter. Jag fick långfingret av allt för många under allt för lång tid. Jag älskar en stad och en människa som inte finns längre. Varenda cell är utbytt, varenda gatsten betyder något helt annat. När jag tar en promenad i Göteborg känns det aldrig som om jag bott där. Det är som att träffa en vän man stod på barrikaderna med, som klippt sig, skaffat jobb, börjat tala på ett annat sätt och köpt en fyramiljonersvilla vid en sjö med elektrisk carport och som till och med skrattar på ett annat sätt. Göteborg är inte Göteborg längre.

Till viss del var det mitt eget fel. Men jag tog också konsekvenserna av mitt nedbrytande liv, sade upp mig från mig själv, fyllde en kartong med lite grejer och på nyårsdagen 2004, tidigt, tidigt, tog jag ett tåg därifrån.
Jag älskar fortfarande Göteborg men jag fick en nål i armen och dränerades dagligen. Jag flyttade och först då fick jag tillbaka ett uns av all den kärlek som jag plöjt ner genom åren.
Jag tog ändå konsekvenserna av mitt värdelösa liv. Jag blev nykter, gick ner i vikt, och flyttade därifrån. Man måste ta konsekvenserna för att inte bli bitter, också om man inte själv är skuld till dessa konsekvenser. Livet är bra mycket märkligt men sällan rättvist.

JA
till vanliga människor, som kulturelit och mysproggarna föraktar.

NEJ
till vinterns förbannade gråhet, denna ständiga sockervadd av grått, duggregn och krigsmörker överallt.