Så pressades Europas löntagare tillbaka

2 Kommentarer

	Så blev Sverige en del av världskrisen
	USA: Lånekrasch blev starten för världskrisen
	Krisen slår överallt
	Rapporten hos ETUI-REHS

Om inte företagen hittar köpare till sina varor spelar det ingen roll hur mycket de pressar kostnader för löner och annat. Det har vi smärtsamt blivit uppmärksammade på med dagens kris: produktionsminskningar och arbetslöshet.
Det behövs efterfrågan av de varor och tjänster som företagen producerar.

Här spelar du och andra löntag­are en nyckelroll. Arbetare och tjänstemän utgör majoriteten av befolkningen i världens största ekonomiområden som Europa, Nordamerika och Japan. Därmed har deras köpkraft en avgörande betydelse för den nödvändiga ­efter­frågan och konsumtionen.
De som har låga löner skapar låg efterfrågan. Att öka konsumtion med mer lån går inte i ­längd­en visar exempelvis vad som hänt i USA. (Se länk under Läs mer)

Högre företagsvinster kan visserligen också skapa efterfrågan, om pengarna används till investeringar som köp av maskiner, byggnader, forskning och utveckling. Då kan man producera ännu mer varor och tjänster och då krävs att folk köper ännu mer. Löneökningarna hänger inte med i den takt som tillverkning av ­var­or och tjänster växer. Det var vad som skedde i samband med 90-talskrisen i Sverige.

1995-2005 ökade de anställdas produktivitet med 20,3 procent i EU-länderna. Men lönen för mödan förbättrades bara med 13,9 procent. Resten tog företags- och kapitalägarna.
Speciellt stor var löneåterhållsamheten i Euro-länderna. Lön­tagarna ökade produktionen dubbelt så snabbt som lönerna höjdes. I Sverige har löntagarna inte tagit igen det man tappade under 90-talskrisen.

Pressen på lönerna i Europa har skett såväl med som utan facklig medverkan, visar en studie från det europeiska fackliga utredningsinstitutet från 2009.
Dåligt betalda tillfällighetsarbeten och påtvingade deltider har brett ut sig i Europa. Arbetslösheten har legat kvar på en hög nivå i flera länder och skapar konkurrens om jobben.  I många länder slåss facken för att behålla reallönerna och höja minimilönerna.

Tre huvudfaktorer till utvecklingen framträder enligt studien: EU, EMU och nedgången i facklig styrka.
Löntagarna i olika länder har blivit allt mer beroende av investeringar från det privata kapital­et för att få och behålla jobb. Offentliga sektorers makt och möjlighet att investera och reglera marknaden begränsas starkt av EU:s regler för ”den inre marknaden”.

Under hot om att flytta såväl produktion som investeringar pressar företagen och deras organisationer på för löneåterhållsamhet, i såväl Väst- som Östeuropa.
Och med få undantag har de haft stora framgångar.
Löneåterhållsamheten har genomförts genom både centralisering av lönesättning och genom decentralisering. Både genom kollektivavtal och utan.

Det är inte bara arbetsgivarna som hotat och pressat på.
Den tongivande ekonomiska ideologin har skiftat sedan 1970-talet till mer eller mindre nyliberalism. ECB, centralbanken för euroländerna, använder hot om höjda räntor för att sätta press på lönerna. Inställningen är att löneökningarna är orsaken till inflationen.
Genomförandet av EMU (EU:s gemensamma valuta och penningpolitik) har satt press på att de offentliga utgifterna ska sänkas, och därmed de offentligt anställdas löner.

Centralt förekommer inte sällan att regeringar, arbetsgivarorganisationer och fackliga centraler sluter ”sociala pakter” för att begränsa löneökningarna. Holland var först ut med en sådan pakt 1982 och den fick efterföljare. Antalet som är med i holländska fack har sjunkit med en fjärdedel, men 80 procent arbetar med kollektivavtalslöner.

Sverige finns inte med i studien, däremot Danmark, där staten, näringslivet och fack samverkat kring löneåterhållsamhet. Danmark och Holland tas som exempel på löneåterhållsamhetens fasta grepp. Även när arbetslösheten sjönk relativt mycket under de senaste åren fortsatte återhållsamheten.
I Belgien har man gått ännu ett steg på vägen. 1996 lagstiftades om att löneökningarna ska vara lägre än i grannländerna Holland, Frankrike och Tyskland.

I Europas tyngsta ekonomi Tyskland har antalet löntagare som är med i facket minskat. Kollektivt satta löner dominerar dock fortfarande, men har minskat i betydelse. Lönesättningen har blivit allt mer decentraliserad och ”flexibel” och beroende av enskilda företag. Ett uttryck för det är ”öppna klausuler” i regionala eller branschavtal, som möjliggör att man går ifrån kollektivavtalet för att behålla eller förbättra företagets konkurrens­kraft. Resultatet har blivit en svag löneutveckling. Under 1995 till 2005 steg reallönerna under 8 år mindre än produktivitetsökning­en.

I Storbritannien har löneökningarna varit relativt goda de senaste tio åren, enligt rapport­en. Detta trots avsaknaden av centrala kollektivavtal, trots ett kraftigt försvagat fack inom den privata sektorn och trots konkurrensen från en stor arbetskraftsinvandring från nya EU-länder. Att det har funnits relativt gott om jobb sägs vara en förklaring.

Slutsatsen i ETUI-REHS rapporten är att mycket pekar på att löneåterhållsamheten fortsätter i Europa, i brist på facklig styrka och visioner om en alternativ samhällsutveckling.
Samtidigt anser huvudansvarig, Maarten Keune på ETUI-REHS, att den ekonomiska ­kris­en visar på misslyckandet med ensidiga avregleringar och fokus på marknadslösningar. Att fördelarna med fördelningspolitik, stabil efterfrågan och samordning av samhällsekonomin nu kommer att få mer uppmärksamhet.