Ungas oro är ojämlikhetens pris

2010-01-20 Jämlika samhällen är nästan alltid bättre samhällen. Och vi betalar ett högt pris för de växande klyftorna mellan människor. Inte minst våra unga känner av det. Ojämlikheten tränger under huden och har skapat en hel generation av oroliga och ångestfyllda ungdomar.

I förorten Fittja utanför Stockholm växer rädslan och oron bland ungdomarna efter dramat i söndags då två män avlossade ett tiotal skott inne i Ungdomens hus, rapporterar DN. Tre personer skadades, dock ingen livshotande.
I allt mer segregerade områden och samhällen blir våld är ett sätt att vinna respekt, skriver de båda forskarna Richard Wilkinson och Kate Picket i den nyligen översatta – och synnerligen läsvärda – boken Jämlikhetsanden (Karneval).  Ojämlikhet är socialt nedbrytande, slår de fast i en gedigen redovisning av egen och andras forskning. Och den drabbar förstås fattiga, men också rika får betala priset med sämre hälsa, ökad rädsla och kortare liv. Inte minst unga mår illa, antingen de börjar sina liv i slott eller koja.

Västvärldens överflödssamhällen har skapat en explosion av konsumtion – och en helt ny osäkerhet och ångest hos den yngre generationen.
Det genomsnittliga barnet i USA kände i slutet av 1980-talet större oro än de barn som var psykiatriska patienter på 1950-talet. Och ökningen av upplevd oro och ångest fortsätter.
En rapport från 2004 visar att i Storbritannien var depression hos 25-åringar dubbelt så vanligt bland personer födda år 1970 som bland dem födda 1958. I många industriländer har det skett en väsentlig ökning av ångest och depressioner, som bland unga följs av beteendestörningar, inklusive brottslighet, alkoholism och drogmissbruk. Det handlar om män och kvinnor i alla klasser och samhällstyper. 

Utvecklingen har ett samband med ojämlikhet, menar forskarna, eftersom det blir allt viktigare att bli socialt värderad av andra, och att hotet om att inte anses duga upplevs starkare i dag.
Strategin är att skapa sig en ”osäker hög självkänsla”, en sorts fixering vid det egna jaget och ett ständigt vaktande inför hot som påverkar ens  status med påföljande skamkänslor.
Detta, tillsammans med stress,  hotar både hälsa och livslängd.  Ojämlikhet ökar oron för social värdering och den starka rädslan ökar känsligheten så att även indirekt kritik kan mötas med stark ilska.  ”Om man lever i ett samhälle med en större ojämlikhet, som förstärker statuskonkurrensen och ökar det sociala värderingshotet, måste egot stöttas med strategier för att hävda och framhäva sig. Blygsamheten blir lätt ett offer för ojämlikheten. ”
Utåt blir vi ofta tuffare och hårdare,  inåt blir vi mer sårbara, får svårare att hantera våra personliga relationer och blir mer oförmögna att erkänna våra egna fel, skriver forskarna, som även öppnat webbplatsen www.equalitytrust.org.uk för att sprida kunskap om sina data.

Det är inte en slump att det är i Fittja som skotten avlossas och att det är två män som skjuter, mot en tredje ung man. Den ökande ojämlikheten inom ett land visar sig bland annat på detta sätt.  Våld handlar om maktlöshet, om upplevd skam och förnedring, om en upplevd känsla att ha förlorat ansiktet, om att återvinna status och respekt. Mord är vanligare i mer ojämlika länder, och om ojämlikheten växer kommer våldet att följa efter.
Ojämlikhet är helt enkelt strukturellt våld, konkluderar författarna, med Japan som det goda och USA som det mest avskräckande exemplet.

I mer ojämlika länder finns det mer konflikter mellan barn och mobbning, ojämlika samhällen leder också till cykler av våld mellan generationerna. 
”Sambandet mellan ojämlikhet och våld är starkt och konsekvent”.   Ojämlikheten visar sig också i de förväntningar som unga har på framtiden och de realistiska möjligheter de har att få sina drömmar uppfyllda.
I länder med mindre inkomstskillnader, som de nordiska länderna, (allt är ju som bekant relativt!) är det färre som har orealistiska strävanden och framtidsmål, snarare är det tvärtom. Ju sämre chanser man har i verkliga livet, desto högre är förväntningarna och drömmarna.  Hur konstigt det än kan låta!
Fler barn aspirerar på jobb med högre status i exempelvis klassamhället  Storbritannien där utbildningsprestationerna är sämre, men färre av dem kommer att kvalificera sig för att få dem.

I mer ojämlika länder är femtonåringarnas resultat i matte och läsförmåga sämre. Ojämlikheten i samhället och skolan ger barn från arbetarklass och under klass sämre chanser att ta tillvara sina möjligheter. De har en ”direkt och påvisbar effekt på våra hjärnor och därmed på inlärningsprocessen och prestationer inom utbildningen”, skriver Wilkinson och Picket.
Sämre hemförhållanden och lägre förväntningar (från lärare och omgivning i skolan, samtidigt som de själva alltså har högre drömmar än vad som är realistiskt) kommer att leda till besvikelse och unga män och kvinnor reagerar på sin låga status och sämre livschanser på olika sätt.

Det finns vägar att bryta mönstret, det är svårt men inte hopplöst. Satsningar på  en kvalificerad förskola är en sådan, visar författarna, liksom förstås minskade inkomstskillnader och mindre respekt och beundran för rikedom.
Så det är bara att sätta igång!

Boken är, trots sina många exempel på hur ojämlikhet bryter ner, uppbygglig och uppfriskande. Det går ju att ändra på sakernas tillstånd, och faktiskt skapa samhällen som är bättre, inte bara för några, utan för alla.