Visst är vi ännu ett sovande folk!

2 Kommentarer

2010-06-30 - Ni svenskar, ni är medborgarna i sagolandet utan några bekymmer! Det är väl därför ni kan fortsätta ha en kung och drottning, sa min trevlige tyske granne när vi pratade republik – monarki under midsommarfesten, till kakan och jordgubbarna. Och ironisk var han var absolut inte.

Hmm, nog har vi några små problem även vi, exempelvis att den Svenska Modellen är på väg att dö, sa jag, fast det där om Modellen behöll jag för mig själv denna vackra junikväll.
Min granne hävdade bestämt att vi behöver våra drömmar, att en kunglig familj bejakar det irrationella inom oss, som också måste få sitt.
Och min andra grannes norska särbo instämde. I Norge älskar man sina kungligheter med betydligt större glöd än vi! Och röstar rödgrönt, trots att man badar i oljepengar. Och går på tur, under vilken man kan stöta på Håkon och Mette-Marit med ungarna där framför i tur-spåret. Berättade hon, som själv upplevt detta.  Och skyndat sig förbi för att inte störa...
Att norrmännens kung bekämpade nazismen medan vår kanske hade en något annan inställning tog vi inte upp. I stället började vi diskutera jordärtskockor och dom kan man prata mycket länge om.

Men vad är egentligen det hållfasta med Den Svenska Modellen, tänkte jag efteråt. Förutom monarkin.
Den finns men är lite vag i konturerna. Kan beskrivas lite torrt som paragrafer och förhandlingsordningar mellan arbetsmarknadens parter. Men den handlar ju om själva existensen. Om allt från att få vara trygg på jobbet, kunna vara sjuk och arbetslös utan att ekonomin rasar helt, att pensionen betalas in, liksom försäkringar om man blir skadad på jobbet.
Ja, allt det där man litat på men som bara stämmer ibland numera, vilket är en smula kusligt. Det stämmer inte alls för många yngre personer, som hamnar i bemanningsföretag eller som timanställda helt utelämnade åt chefens godtycke.
Vi vägrar i allt högre grad att göra vår del och betala avgift till facket. Inte minst för att a-kassan blivit så dyr, men också för att vi inte verkar tro att det behövs eller att facket gör nytta.
Ett antal avgörande stenar har flyttats i samhällsbygget, och frågan är om det står pall.

A-kassan är en sådan sten, som handlar om mer än vem som ska betala ut ersättningen.  Den rör i själva verket maktbalansen mellan parterna på arbetsmarknaden och hur mycket man behöver sänka kraven om man blir uppsagd.
Bildandet av arbetslöshetskassor i facklig regi var en grundpelare när den svenska modellen tog form för 100 år sedan. För att hindra lönedumpning lovade de fackligt anslutna varandra att inte ta arbete till lägre pris än sina kamrater och genom att solidariskt bidra med pengar till de arbetslösa behövde ingen arbetstagare bjuda under någon annan.

Med de förändringar alliansen genomfört har försäkringen redan beskurits rejält, liksom de ersättningar man kan få.
Och nu vill de göra om den till en tvångsskatt, baserad på vilket yrke man råkar ha.
De borgerliga har en agenda, fackets makt ska försvagas, skriver S arbetsmarknadspolitiske talesman Sven-Erik Österberg tillsammans med IF Metalls ordförande Stefan Löfven på SvD Brännpunkt:
"Att förslaget om obligatorisk a-kassa återigen aktualiseras i pågående valrörelse visar med all önskvärd tydlighet att det borgerliga talet om den svenska modellen som något värt att bevara bara är tomma ord. /---/En hög organisationsgrad i fackförbunden är en förutsättning för att den svenska modellen med starka kollektivavtal och därmed ordning och reda på arbetsmarknaden ska fortsätta fungera."

Vår brist på ideologiska diskussioner och vår förtröstan om att alla partier och myndigheter i grunden vill oss väl tror jag var huvudskälet till att de borgerliga fick  makten 2006.
Vi var på ett sätt det ”sovande och välfärdshungriga folk” som en ung och arg Fredrik Reinfeldt varnat för i en ilsken debattbok, utkommen innan han axlade rollen som landsfader. Då ville han avskaffa välfärden, men de nya Moderaterna hävdade sin kärlek till den svenska modellen. Uppvaknandet blev bryskt för några, men många är nog fortfarande invaggade i förvissningen att det mesta är ungefär som förut, trots att maktförhållandena på arbetsmarknaden är på väg att rubbas.

Svante Nycander, tidigare chefredaktör på DN, är däremot besk i sin kritik i en intervju i tidningen Lag och Avtals senaste nummer.
(Läs även KA:s artikel om Svante Nycander nya bok.)
Han brinner för det svenska förhandlingssystemet, till skillnad från sina nuvarande kolleger på DN, och tycker det är bäst när parterna själva löser de problem som uppstår på arbetsmarknaden.
Nycander anser att det är för tyst om arbetsmarknadsfrågorna: När ett viktigt område försummas av medierna försummas det också av makthavare och allmänheten, påpekar han. Det bäddar för slentrian, tröghet och fantasilöshet inom området.
Han oroar sig också för att facket förlorar medlemmar och menar att ”ett av skälen är att arbetsgivarsidan har underminerat fackets ställning”, där han som exempel är kritisk till Svenskt Näringslivs opinionsbildning runt salladsbaren i Göteborg. Han ser den som en del av propagandan mot facket.
Nycander tycker att diskrimineringslagarna på ett olyckligt sätt minskar fackets inflytande, genom att de ”gör juridik av frågor som gäller sociala relationer”.
Men han hoppas i alla fall på ett nytt huvudavtal mellan fack och arbetsgivare, i stället för det som så snöpligt sprack förra året. Ryktet säger att den första förhandlingsomgången började som ett medieutspel i gotländska Almedalen, så varför inte låta det fortsätta med ett nytt i år!

I boken Sist in Först ut - Las och den svenska modellen utvecklar Svante Nycander sina åsikter och tankar om den svenska arbetsmarknadsmodellen. Men responsen och diskussionen har uteblivit, även hos facket självt, en talande tystnad!
Kanske är det inte så konstigt. Ord som huvudavtal, den svenska modellen, kollektivavtal är abstrakta och ganska tråkiga för alla som inte är intresserade av paragrafer och arbetsrätt.
Men det är när regelverket inte längre finns som man upptäcker att det behövs:
- När man som ung jobbar åratal utan att arbetsgivaren betalar in pension eller försäkringar för att ingen trycker på och säger att de bör teckna avtal med facket.
- När man får provjobba och sen bara gå hem.
- När man sägs upp för att man vill ha kollektivavtal och återanställs i ett bemanningsföretag med sämre villkor och trygghet.
- När man sägs upp för att man är sjuk och förväntas hitta andra arbetsgivare själv.
- När krav på avtal inte får ställas i en upphandling och blockad blir utan effekt.
- När arbetsgivaren får dra av sina avgifter till Svenskt Näringsliv men löntagaren inte får dra av sina till facket.
- När fackets strejkvarsel visar sig vara ett slag i luften för att företaget skippat anställda och hyr in dem i stället.

Demagogi behöver ganska många oinformerade för att funka. Och när det gäller demagogin runt facket och välfärden från den energiska Alliansen så får vi kanske skylla oss själva, vi välfärdskramare som inte förstått att värna det vi uppnått och berätta om det för våra barn.
Vi är nog fortfarande på många sätt ett sovande folk. Och den okunnigheten är den borgerliga alliansens bästa vän.