Arbetarkonsten som ingen vill ha

2007-05-23 Arbetarrörelsens roll som konstsupporter är definitivt förbi. Det framgår av en utställning i Stockholm. Numera står stora delar av ”arbetarkonsten” undangömd i källarskrymslen.

	Arbetarrörelsens arkiv

– Den här hittades i en källare på Folkets hus i Malmö, säger Margareta Ståhl, utställningsansvarig på Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm, och pekar på en färg- och kamprik målning av en okänd konstnär vid namn ES Persson. Över 2 000 verk har Arbetar­rörelsens arkiv samlat in och inventerat till utställningen. Allt finns inte på väggarna i utställningslokalerna, en del finns bara på bild i en databas.

Skånskt demonstrationståg ES Persson 1946

Det är framför allt konstverk som varit i Folkets Hus-rörelsens ägo som går att se i de små, lite trånga lokalerna på Arbetar­rörelsens arkiv.
Evenemanget är lika mycket debattinlägg som utställning med sin provokativa titel: Var bor arbetarkonsten 2037? För mycket av det som hänger här vill ingen ta hand om, avslöjar Margareta Ståhl. Vissa av konstverken på utställningen har inte längre ett självklart hem.
Enligt Margareta Ståhl är den politiska konsten inte längre intressant för Folkets Hus, så även erkända konstnärer göms undan om motiven är allt för politiska.

Utställningen som pågår fram till oktober i höst, invigdes av debattören, chefredaktören och författaren Göran Greider.
– Det kom som en chock för mig att så många konstverk faktiskt är hemlösa, säger han.
Samtidigt tycker han inte att det är en självklar uppgift för arbetarrörelsen att ta hand om all sin gamla konst.
– Jag har lite dubbla känslor inför detta. Visst är det viktigt att ställa ut, inventera och arkivera. Men samtidigt får inte arbetarrörelsen bara bli en rörelse för det förflutna. Jag vet inte om den alltid ska vårda allting till varje pris. Man måste ha en plats för det som är nytt också.
Att arbetarrörelsen köpt så mycket konst har två huvudorsaker. Man ville pryda sina lokaler, men också stödja de konstnärer som var nära knutna till arbetarrörelsen.

Sven-Gustav Petersson, tidigare konstansvarig på Kommunal och numera pensionär, beskriver hur det kunde gå till.
– Konstnärerna kunde gå upp till kassören och ja, sen köpte man det bara.
Bara på Kommunal finns cirka 300 konstverk i magasin i källarutrymmen. Totalt finns ungefär 900 konstverk i förbundskontorets lokaler i Stockholm.
Har det aldrig diskuterats att göra konsten tillgänglig för medlemmarna på något sätt?
– Vi hade diskussioner, vi och SKTF med ett bokförlag om att vi skulle ge ut den i bokform som ett praktverk. Det skulle bli en pampig bok, som kunde fungera som gåva till exempel. Men det blev aldrig av, säger Sven-Gustav Petersson.
– Ett annat sätt vore att deponera konsten till vårdcentraler till exempel. Det skulle vara ett sätt att låta den vara synlig.
Vad tycker du om att så pass mycket konst bara står i källarutrymmen?
– Det tycker jag är synd. Men samtidigt köper man ingen konst längre heller, det tycker jag också är synd. Man köpte konst fram till 50-60-talen sen dör det bort. Arbetarrörelsen har inte den rollen längre, som kulturbärare.

Göran Greider tror att det ligger ekonomiska och politiska orsaker bakom det svalnande intresset.
– Fackföreningsrörelsen har blivit fattigare. Under 50-60-talen var konsten och kulturen som starkast i arbetarrörelsen, då fanns det en känsla av att konstnärerna var med och byggde landet. Men just nu har arbetarrörelsen fullt upp med att försvara sig mot den borgerliga flodvågen.