Världens vackraste utsikt blir kvar!

2007-09-24 Det hände sig en gång, en ljummen juninatt på 1980-talet att jag cyklade från en fest på Söder till Kungsholmen, via Västerbron.

Jag hade hyrt en andrahandsetta på Alströmergatan och Stockholm var nytt för mig.
Jag tittade åt höger, såg Riddarfjärden glittrande breda ut sig inramad av Norr Mälarstrands lummiga grönska, tillsammans med Stadshuset, Slussen samt Söders tinnar och torn i skön förening. Och plötsligt drabbades jag av förälskelse: Här ville jag bo kvar!

Det har gått några år och cykelturer sedan dess.
Vågar vi nu tro att utsikten räddats, att planerna på ”fulhotellet”, via en anskrämlig badring mitt i utsikten är nedlagda?
Det verkar faktiskt så!
Kanske finns det vackrare utsikter världen över. Men för mig förblir vyn över Västerbron (Mälaren till vänster, med Rreimersholme, Långholmen och Essingeöarna är inte dålig den heller) klart överlägsen det mesta. Jag delar här åsikt med mängder av Stockholmare och tillfälliga turister. I en omröstning i SvD har vyn också utsetts till huvudstadens vackraste plats.

Jag befinner mig även åsiktsmässigt (inte så ofta det inträffarl) helt på samma linje som huvudstadens morgontidningars ledarsidor.
Vi är rörande eniga med en mycket stor grupp engagerade stockholmare om att en 10-11 meter hög byggnad med en omkrets på 125 meter i diameter inte går att förena med, (som DN skriver 22/9/2007) ”den unika öppenheten, ljuset och de fria vattenspeglarna”.
(Arkitekten krympte sedan sitt förslag något så att byggnaden "bara" skulle bli 110 meter i omkrets med 26 meter långa broar.)

Protesterna från allmänheten har varit starka. Huvudstaden angår ju dessutom fler än de politiker som råkar bestämma där just nu och oss som bor här. Stockholm är en världsstad och vi ska vara stolta över vår unika vattenkontakt!
Opinionsstormen påverkade politikerna. När socialdemokraterna nu sagt nej blir det knepigt för moderata finansborgarrådet Kristina Axén Olin att bibehålla sin entusiasm.
En känsla hon för övrigt delat med sin soicaldemokratiska företrädare Annika Billström, som, enligt badringsarkitekten Thomas Sandell, lär ha utrbrustit ”Det här är det bästa jag sett, se till att få det gjort!”. (Citat ur SVD-ledare 24/9/2007). Och Axén Olin tyckte att hotellet i Riddarfjärden skulle ”passa perfekt i stadens internationella evenemangs- och vattenprofil.” (SvD 12/5/2007)

Förtjustningen från politikerhåll medförde dock inte något behov av att dela tankarna med medborgarna i huvudstaden. Inte heller de soicaldemokratiska partigräsrötterna hade fått någon information om projektet när det drogs igång. Nu har de dock sagt sitt enhälliga nej, vilket är glädjande. S behöver fortfarande tvätta bort mycket betong ur kostymen.
Jag håller verkligen med DN som i lördags skrev: ”Svårare, nästan obegripligt, var däremot de borgerliga och socialdemokratiska politikernas oförmåga att inse att det handlade om att sälja ut ett offentligt rum. Och inte vilket rum som helst utan en plats av riksintresse, historiskt unikt och med sekellånga sammanhang.”

Det jobb som gräsrötter, exempelvis Birgitta Jonsson, lagt ner har otvivelaktigt bidragit till att badballongen sköts i sank. Och det stora engagemanget har utan tvekan lagt grunden till en ny medborgaropinion, beredd att rycka ut så snart våra gemensamma värden hotas.
Själva formaliabeslutet är inte taget i kommunen än. Det är bordlagt än en gång. Men någon politisk majoritet finns inte längre i Stadshuset.
Utsikten från Västerbron förblir vidunderligt skön – och min joggingrunda kommer att fortsätta göra mig glad mitt i flåsandet!