Äntligen fredag!

Fast faktiskt är det mycket sällan – eller aldrig – jag känner så efter en arbetsvecka. Mitt jobb i morronsoffan är så omväxlande och fyllt av så många spännande möten att jag är glad för varje dag.

Att var dag få ynnesten att träffa nya, spännande människor som ger sin historia eller väcker intressanta infallsvinklar på problem och debatter är självfallet något att vara lycklig över.
Jag är väl medveten och oerhört tacksam för att ha ett så givande jobb. Har också, efter alla år, förstått att det är direkt beroendeframkallande att jobba på en stor nyhetsredaktion, mitt i händelsernas centrum.

Men det är också ett arbete man ständigt bär med sig. Nu stundar helgen och jag är alldeles säker på att jag  under någon av dom kommande middagarna kommer att möta människor med idéer och förslag till vad jag ska ta upp i soffan (och för all del – jag fikar nog också efter uppslag ).

En del  av våra gäster bokar vi flera dagar eller veckor i förväg. Dit hör författare, där vi ju slåss med alla andra media och självfallet vill vara först. Just nu läser jag journalisten och författaren Karin Thunbergs nya bok inför hennes besök på tisdag. En oerhört intressant historia om hennes mamma som verkligen var en sop-mamma. Dvs samlade på och gömde sopor i ett hem som alltmer stank av hennes  mani.
Nu, när författaren själv blivit nästan lika gammal som hennes mamma har hon kunnat ta tag och gräva  i sin historia och hur den påverkat henne.  Hur många av oss bär inte runt på familjehemligheter som aldrig kommer fram i ljuset men präglar våra liv? Fyllda av skam och skuld.
Funderar över vad som är mest tabubelagt idag, när människor viker ut och in på sig i media och människor låter oss vara med under förlossningar, skilsmässor, död och kriser t ex i tv.
Vad blir över till det mest privata?

Men det är också en historia som får mig att dra en djup suck – har haft psykisk sjukdom på nära håll under många, många år och funderar, när jag läser om sop-mamman, kring hur erbarmerligt lite som hänt inom psykvården från det 50-tal Karin skriver om till dagens dystra erfarenheter.

Fredag och helg. Vilotid? Jag är dålig på att koppla av så jag sätter nog klorna i fönstertvätt, däckbyte, klippa fruktträd, plantera små blyga violer och framförallt ägna tid åt familj och vänner.
Det värdefullaste i livet.

Hur fort kan man springa?

Stort krismöte på jobbet. Det väntar jättebesparingar och 400 tjänster ska bort.
Det är 30 år sen jag började jobba med public service, takten har hela tiden ökat.

Medmänsklighet och värme

Vad svarade ekonomijournalisten Pontus Herin på frågan om varför han flyttade från Tensta igen efter sitt ett och ett halvt år långa experiment att byta Djursholmsidentiteten mot betongförorten Tensta?

Jag skrev i gårdagens blogg att jag skulle avkräva honom ett svar i ondagens morronsoffa i Gomorron Sverige.

Det var nog snarare Pontus fru som inte ville bo kvar och det var svårt att hitta en större bostad än en trea när familjen utökades med son nummer två.
Självklart kan man se det som ett priviligerat svek att en av dom få svenskar som verkligen flyttar till Tensta vänder tillbaks till den homogena förorten.
Men faktiskt uppfattar jag Herins intentioner som ärliga. Han ville verkligen ta reda på hur livet i Tensta är och varför segregationen ser ut som den gör i Sverige och han gjorde det genom att faktiskt bo där. Hans bok ”I Djursholm och Tensta kindpussar vi varann”  var väl värda dom timmar den tog att läsa.

Onsdagens Gomorron Sverige är en glädjesändning eftersom en kollega som skadades oerhört svårt i en trafikolycka för precis ett år sen för första gången är tillbaks i sändning. Tunnare och med vissa
rörelsesvårigheter, men ett mirakel eftersom i stort sett ingenting var helt i hans kropp efter olyckan.
Jag ser i hans ögon att han varit med om något omvälvande och reflekterar en stund över dom fantastiska möjligheter som sjukvården ändå bjuder. Det omöjliga livet kan faktiskt bli möjligt.

Efter sedvanligt utvärderingsmöte åker jag direkt till min gamla mamma som bor på ett äldreboende
Söder om Stockholm. Där är jag uppvuxen och gatorna är hemtama, det blir många igenkännande nickar när jag drar rullstolen trots att det faktiskt är 40  år sen jag flyttade därifrån. Ett av värdena med ett litet samhälle.
Försöker hälsa på mamma ett par gånger i veckan och varje gång slås jag av tacksamheten mot detta fantastiska äldreboende som gör hennes liv på äldre dagar så bra det kan bli.
På Säbyhemmet råder alltid en hemtrevlig och oerhört varm stämning. Vackert dukade bord, här har dom filmkvällar och grillaftnarna hägrar snart. Det viktigaste i livet -  medmänsklighet och värme.

Är det några som är samhällets hjältar så är det dom som med värme och engagemang ägnar yrkeslivet åt att förgylla dom sista åren för den generation som skapat förutsättningar för oss som kom efter.
När mamma och jag tar vår promenad i en fantastisk vårsol – kanske  årets varmaste - hör jag tonerna från ett munspel. En äldre man sitter på sin farstutrapp och spelar in våren. Lycka!

Var ska alla unga bo?

Första april. Inga garantier för att det jag skriver idag är med sanningen överensstämmande. Fick min andra son just den första april för 22 år sen. Hur många gånger har den stackarn fått höra att han är ett aprilskämt?

Att åldras till allmän beskådan

Gomorron! När som helst på dygnet hälsar människor på mig med samma käcka fras.

Får förstås skylla mig själv. I mer än tio år har jag trasslat mig in i folks morgonvanor genom att visa min nuna i svt:s morgonprogram.
Börjar nog tangera nåt slags rekord – f ö ett av mina få eftersom
tävlingsinstinkten i mig sover en evig törnrosasömn – men jag har ett av dom roligaste jobb jag kan tänka mig och fortsätter gärna.  Möjligen sätter hd-tv en gräns, det är få äldre kvinnor i rutan i Sverige.
I flertalet andra länder är det tvärtom, erfarenhet och ålder är mer eller mindre en förutsättning, men i svensk television är det nästan bara män som åldras till allmän beskådan.

Det har sidor att vara ”ett ansikte” (som om inte alla  har det).
Till det positiva hör förstås att just bli hälsad gomorron lite överallt. Att möta uppskattning för det jobb man gör och nyfikenhet kring villkoren. Hur många gånger har jag svarat på frågan hur dags jag går upp … Undrar hur ofta en undersköterska, dagispersonal eller andra som också jobbar på obekväma tider möts av samma fråga - trots att vi sannolikt allihop betalar med kortare livslängd?

Imorse uppmärksammade vi den nya gymnasieutredningen i Gomorron Sverige.
Nu ska kraven höjas, flera godkända betyg för att komma in på gymnasiet.
Hur länge sen var det utvecklingen gick åt precis andra hållet? Alla skulle in på gymnasiet och förutsättningarna att sen ta sig igenom lämnades lite därhän. Hur har det förändrat arbetsvillkoren för lärare som får klasser där det är avgrunder mellan toppen och botten och vilka blev konsekvenserna för eleverna när undervisningen ska anpassas för att alla ska kunna hänga med?
Funderar på hur skolan alltid, sen jag gick där i ett annat århundrade och genom dom tre barnens skoltid, varit en experimentverkstad. Nya satsningar, nya giver, ideer och visioner. Och nya skolministrar.
Snart tar yngsta sonen studenten.
Måste erkänna att det är med viss lättnad jag konstaterar att vi snart är ute ur skolsystemet.

En av alla fördelar med att jobba morronpass är att man får gå hem när oaser av tid återstår av dagen.
Att kunna disponera sin tid är nog något av det allra viktigaste för att må bra. Jag har gjort hela min arbetsdag och kan nu går ut i den så vansinnigt efterlängtade vårsolen och sätta spaden i jorden.
Ett växande trädgårdsintresse må vara en åldersgrej, men då jublar jag över alla åren och dom spirande växterna!