Bara att kavla upp och streta vidare

"Hur är det möjligt att inte låta tro och socialt engagemang gå hand i hand? Tro är handling. Evangeliet är politik. Det är lika viktigt att läsa tidningen som att läsa Bibeln. De som har en tro läser båda för att förändra världen."

Man behöver inte vara troende för att bli på strålande humör av att lyssna på Ernesto Cardenal från Nicaragua. Han är poet, präst, befrielseteolog (eller revolutionsteolog som han själv föredrar) och en av bokmässans internationella gäster.
Cardenal deltog aktivt i den sandinistiska befrielserörelsen, var under 1980-talet kulturminister i Nicaragua men tar i dag avstånd från sitt forna parti.

Under rubriken "Revolutionär i ord och handling" diskuterar han med en annan samhällstillvänd präst, KG Hammar. Även om vi är vana att se den senare som radikal framstår han lite ljum i jämförelse med sin betydligt äldre latinamerikanske kollega som nu är med och utvecklar en fortsättning på befrielseteologin, den religiösa pluralismens teologi.
"Påven säger att den är farligare än befrielseteologin och det är sant", säger han och ser belåten ut över omdömet, som han anser är helt riktigt.
Själv har jag lämnat kyrkan för länge sedan, men är glad att det finns präster som Cardenal och Hammar.

Efter seminariet sitter jag och funderar över vad som ska till för att revolutioner inte ska stelna, bli maktfullkomliga, korrupta eller rentav utvecklas till något som är ännu värre än det onda de en gång bekämpade.
I ett annat rum på mässan diskuteras civilkurage och det är klart att vi behöver mer av det. I vårt land borde det vara en självklarhet att säga ifrån när något är på tok.
Vi vet, inte minst genom artiklar i Kommunalarbetaren, hur högt priset kan bli för den som gör det.
Det märkliga – och storslagna – är att så många ändå vågar.

I förmiddags hörde jag Cecilia Hagen och Monika Björk, båda aktuella med nya böcker, prata om sin kamp på Expressen under 1970-talet. Björk skriver i sin roliga och tänkvärda nyckelroman "Audreyflickorna" hur det gällde att, som ung och ny journalist, snabbt  anpassa till Tvärtom-landet. Det är där som polisreportern och hans chefer  blir överlyckliga över sommarens första mord, särskilt om det är en ung och vacker kvinna som är död.

Atmosfären på tidningen var extremt grabbig men kvinnorna tog strid.
8 mars 1974 gav de ut en tidning där de själva bestämt allt, från ettan och löpet till serierna. I en artikel konstaterades att det bara är män som fyller år och dör, i alla fall att döma av familjesidorna.
Plötsligt minns jag en krönika jag själv skrev på exakt samma tema – men 25 år senare och utifrån danska förhållanden. Men ändå. Man kan ju bli galen!
Familjesidorna är ju en bagatell i sammanhanget. Media är det inte.
Jag upphör inte förvånas över att det tar sån orimlig tid, att bakslagen är så många.

En lätt känsla av uppgivenhet far över mig. Men sen tänker jag på Ernesto Calderas och inser att det bara är att kavla upp ärmarna och, som Kulla-Gulla i Cecilia Hagens bok, streta vidare.

Bokmässa och gamla föräldrar

Körde i går kväll från Skåne till mina föräldrar i Västergötland.
Önskar som alltid att vi inte bodde 30 mil bort, och förundras än en gång över att de orkar. Fast det gör de kanske inte. Huset är för stort, trädgården en park, de själva för gamla. Men ta emot hjälp?
Från till exempel hemtjänsten? Åh nej. Kommer inte på fråga. Inte än.
Helst aldrig. Släppa in främmande människor i sitt eget hem, bara tanken får dem att rysa.

Det behövs en räddningsplan för män

Ännu en ofattbar tragedi orsakad av ännu en olycklig ung man. Det är hög tid att stanna upp och reflektera över hur det kommer sig att våldsanvändningen bland unga män får så ohyggliga konsekvenser som gårdagens skolskjutning i Finland.

Varför blir man blind av stress?

Var är sekreteraren? Han eller hon vars enda uppgift är att hålla ordning på mig. En med särskild fallenhet för arkivering som kan sortera in papper och rapporter just där de ska vara. Och där de går att hitta nästa gång de behövs.

Det har sina nackdelar att arbeta med många olika typer av projekt. Det blir mycket papper och - för somliga av oss - lätt oreda i högarna.
Inte så att saker försvinner men tänk själv på hur tunt ett litet papper är och hur lätt det kan komma bort.

Just i dag svär jag extra mycket över allt som just nu är  borttappat. Var är till exempel rapporten om det framgångsrika jämställdhetsarbetet på TV:s Västerbottens-Nytt - det som ledde till SM i kvinnorepresentation och som både Rapport och Aktuellt har mycket att lära av?
Spårlöst väck trots att jag vet att det ska ligga i inspirations-traven.

För att inte tala om filmen med några bra men mest dåliga exempel från olika europeiska TV-bolag. Den som bland annat innehåller den komiska - eller kanske tragiska - intervjun i programmet "Love Boat". Det handlar om en kvinna som följer med sin make sjömannen på hans månadslånga resor på havet...
För kärleks skull får man anta även om båda två ser rätt molokna ut där de sitter omgivna av datorer i maskinrummet. Exemplet är med för att programmet handlar om hennes val utan att hon själv över huvud taget kommer till tals. Varenda fråga besvaras av honom, hon säger såvitt jag minns ingenting under hela intervjun. På sin höjd ler hon blygt från sin plats i hörnet.

Det är ett mycket användbart klipp om man ska diskutera vems röst som hörs i journalistiken.
Men nu är det alltså borta fast jag är absolut säker på att jag lade det i filmlådan, dvs på sin rätta plats.
Naturligtvis behövs både rapporten och filmen omedelbart. Liksom en hel del annat som tycks ha fått fötter.

Eftersom detta händer med viss regelbundenhet - och helst när det är som sämst läge - har jag försökt åtgärda saken. Det kontor finns inte som har fler hjälpmedel än detta. Det är hängmappar och plastmappar och kartonger (med tydlig märkning) och korgar och hurtsar och  pärmar och....ja,  en del högar.
Dessutom finns det böcker med titlar  av typen  "Hur du äntligen får ordning på din papper" och annat i bli-en-bättre-människa-genren.  Tyvärr tycks ingenting bita. Därav behovet av hjälp. När det nu inte går att få en ny sorteringsfunktion inprogrammerad direkt i hjärnan. Eller hjälper den nya mirakelkuren KBT även mot sånt här?

Medan jag funderar på saken vänder jag mig om och kastar en förströdd blick i hyllan. Och si! Där ligger ju filmen. På sin rätta plats dessutom!
Hur kom det sig att den inte syntes när jag letade nyss? Det är ett kognitivt mirakel - eller kan någon förklara varför man blir blind av stress? Eller ge ett gott råd så att detta inte händer igen?

I alla fall känns det skönt att kunna lägga filmen i Centralasien-packningen. Det ska bli spännande att diskutera den med journalistkollegorna. De som har så annorlunda - och sämre - förutsättningar än vi men vars uppdrag är lika viktigt. Att visa en någorlunda sann bild av världen.
Och där är ju hälften av alla som finns kvinns.

När blev facket Anders Borgs?

Vaknar alldeles för tidigt efter en natt fylld av mardrömmar. Minns inte vad de handlade om men anar att de har att göra med boken jag just läst.

Anna  Luisa Valdés "Er tid skall komma" handlar om hur Uruguay, Latinamerikas tryggaste land med ett utbyggt välfärdssystem,
1973 liksom Chile störtades ner i avgrunden av en militärjunta.
Valdés, en ung och idealistisk vänstersympatisör, greps liksom tusentals andra i en häxjakt som förvandlade det lilla landet till ett enda stort koncentrationsläget.

Det tog 32 år innan Valdés kunde skriva sin historia. Det är lätt att förstå, så ofattbar som den är. Både hennes eget öde och hennes kamraters. Det finns tydligen ingen gräns för människors förmåga att tänka ut grymheter mot sin medmänniskor. Men heller ingen gräns för solidaritet och kärlek. Det är gripande att se hur fångarna solidariskt delar det lilla de har och vakar över varandra när någon blir sjuk eller, som Valdés, utsätts för extra bestraffningar för vägran att lyda. Att några dukar under är lätt att förstå, att så många överlever med sin mänsklighet i behåll betydligt svårare.
Valdés luras att ange några kamrater som hon felaktigt tror hunnit sätta sig i säkerhet. Hon är nära att förgås av skam och skuld när hon inser vad hon gjort. Men vännerna förmår att förlåta, det är vackert.

Trots att jag själv inte klarar av att ta in mer än korta bitar i taget önskar jag att alla ska läsa Valdés vittnesmål. Inte bara för att den handlar om ondska i vår tid utan ännu mer för att den visar hur lätt det går att förvandla vanliga hyggliga människor till bödlar och hur skört vårt samhällsbygge är. Vi tror vi befinner oss på den säkra sidan, att väven vi vävt är outslitlig. Men det är den ju inte.
Inte alls. Inte ens i Sverige.

Hör Anders Borg och Sven-Otto Littorin kvittra om hur sänkt a-kasseavgift ska leda till hur de som lämnat a-kassan ska återvända.
På DN Debatt låter Borg som om facket verkligen ligger honom varmt om hjärtat. "Vi ger också medlemserbjudande som gör att nya medlemmar kan kvalificera sig dubbelt så snabbt", skriver han.
Vi. Vilka vi? När blev fackföreningsrörelsen Anders Borgs?

Sanningen är att den borgerliga alliansen fullt medvetet gjort vad den kunnat för att slå sönder facket och riva sönder den väv av solidaritet och trygghet som vi så länge varit så stolta över.