Fast när jag står vid spisen
och lagar mat om kvällarna
och tårarna droppar rakt ner i köttfärssåsen
struntar jag i att du mindes vår bröllopsdag
eller att jag vann nån löjligt liten vinst
på årets julbasar
Då vill jag bara
att du ska komma
och hålla om mig
och säga att jag behövs därute

Men då säger du
att sophämtningsavgiften visst gått upp
och frågar om det var något jag kände till
Du tittar rakt på mig
men ser mig inte
och jag hör
något jag inte vill höra
och svarar att det visste jag inte

Det enda jag vill
är att få ett arbete
med namnskylt och en knäpp chef
Med fredagsfika och jobbarkompisar
som frågar hur det gick hos tandläkarn
Men jag gör hemliga jobbarmackor istället
invirade i aluminiumfolie
så det ska vara lite spännande för dig
när ni dricker elvakaffe
På måndag

Jag hade ju inte direkt planerat att jag skulle behöva ringa dem förra sommaren när jag blev getingstucken. Männen i grönt. Ambulansmännen, alltså. För i så fall hade jag allt fixat till mig lite först, kanske dammsugit av och satt på kaffe. De är ju så himla fina! Alla heter Roger och pratar med lugn röst. Och så kan de bära tjocka tanter hur lätt som helst. (Ett tag funderade jag på om vi skulle köra ett improviserat dansnummer med lyft men insåg snart att det kanske inte passade sig riktigt under omständigheterna.) 

Allt gick ju så fort. Plötsligt blev jag jättedålig och på något sätt kravlade jag mig ut och la mig i regnet på altan. Tänkte att någon kanske skulle se mig där och tänka Oj då, där ligger visst en halvnaken kärring i en konstig ställning mitt i ösregnet och ringa ambulans. Men det kom ingen (och varför skulle det göra det egentligen, ingen vill väl vara ute när det ösregnar?!). Dock insåg jag ganska snart att jag inte var med i någon amerikansk feelgood-film så jag fumlade mig fram till telefonen och fick ringt svärfar (han är från Norrland så det tog ett tag innan han svarade). Därefter däckade jag på hallgolvet (nästan rakt på katten).

Väl inne i ambulansen kände jag mig lite bättre. Miljön innefattar ju ingen direkt hög mysfaktor så jag tänkte att vi kunde ta svängen förbi krogen och slinka in för ett glas rött, Roger och jag. Chaufför hade vi ju redan (den andre Roger). Men det kanske inte var så käckt (kan ta det på nattskiftet istället, passar nog bättre då tror jag.) I alla fall visade det sig att jag fått en allergichock så nu måste jag gå omkring med en adrenalinspruta i handväskan hela tiden (hur osexigt som helst). Den vågar jag aaaaldrig ta, kan jag säga. Skulle mycket hellre vilja ha Roger i närheten. Han kan bo i min byrå om han vill.

Så tack alla ambulansmän (och kvinnor naturligtvis), för att ni gör ett fantastiskt jobb!

Jag har vikarierat som lärare också. Det var ingen dans på rosor alltid, om sanningen ska fram (och det ska den ju) men det förekom en del guldögonblick! Ett inträffade när jag hade lektion med en klass nioåringar och en pojke helt plötsligt utbrast:

”Jag vet var Andorra ligger!”
  ”Vad bra!” sa jag och förväntade mig att han skulle säga att Andorra låg mellan Frankrike och Spanien.
  ”I vecket!” sa han som den självklaraste saken i världen.
  ”I vecket?” sa jag.
  ”Ja, mellan sidorna sjutton och arton. I kartboken!”

Själv hade jag en fantastisk lärare. Han hette Kjell och undervisade i biologi. Kjell såg alltid ut som en obäddad säng. Håret på ända och velourtröjan (ja det var sjuttiotal), inte alltför sällan, ut och in. Munnen såg man aldrig för den var inbäddad i ett gigantiskt stort skägg (där det förmodligen bodde en och annan biologisk produkt). Han hade trätofflor och omaka sockar, ofta en grön och en röd (ja han var miljöpartist). Så rökte han pipa och hade väldigt många barn.

Kjell hade den otroliga förmågan att kunna få en mollusk att verka intressant. Hans engagemang smittade av sig som en farsot genom klassrummet och snart var alla elever uppslukade av grodyngel och pH-värde. Till och med det gamla plastskelettet Benjamin väckte nyfikenhet och vetgirighet. Kjell borde fått en skalbagge, eller jag menar guldbagge, för sin fantastiska insats som lärare. Något säkerligen även många av dagens lärare är väl värda.

Och när Kjell, tjugo år senare, grät i direktsänd radio på grund av försurningen i våra sjöar, ja då grät jag med honom.

Har ni lyssnar nåt på sommarpratarna i år då? Det har jag. Delvis. Bäst är de som är helt oförutsägbara tycker jag. När man inte vet vad som kommer hända. Lite som när Kungen ska tala eller Thorsten Flink gå upp på scen. Lite oberäkneligt sådär. Det är spännande.

Tråkigast är det när man redan vet vad de kommer att säga, innan de har sagt det. Särskilt om det är någon torr professor i typ nanogeoteknik i mikrokunskap eller nåt sånt. Och en mänska man aldrig hört talas om. Herr Sprakfåle eller nåt liknande. Sen berättar han om hela sin barndom, hur fantastisk den var på landet alla somrarna under femtiotalet och att Farfar Sprakfåle lärt honom bygga en kökssoffa av gamla glasspinnar och hur underbaaaar soppan var Farmor Språkfåle lagade av maskrosblad. För fattigt var det också (men rikt på kärlek förstås). Sen kommer han till när han träffade sin älskade hustru Fru Sprakfåle. På en konferens i Düsseldorf. Att det var kärlek vid första ögonkastet och att de varit oåtskiljda sen dess. Och att de aldrig lägger sig som ovänner. Suck. Hört tusen gånger förut. Herr Sprakfåle avslutar programmet med att tacka alla han känner (och några till) och önskar fortsatt härlig sommar (trots att regnet står som spön i backen).

Nä, tacka vet jag de som rör om i grytan lite! Som Per Morberg till exempel. För övrigt är min favoritförfattare Kristina Lugn. En både begåvad och otroligt rolig dam! Eller vad säger ni om hennes forna programtitel: Seg kväll med Lugn. Hur kul som helst.

Har ni förresten hört talas om ”Arbetsplatsbibliotek”? Det är tydligen ett litet minibibliotek (i form av boksnurror) på arbetsplatsen som arbetsgivaren ordnar för sina anställda i samverkan med biblioteket. Mellan jämna mellanrum kommer bibliotekspersonalen och byter ut böckerna. Visst är det en jättebra idé! Värt att kolla upp kanske?

”Jag är ledig imorrn”, sa min arbetskamrat Kerstin till mig på Smörblommans fritidshem.
  ”Javisst”, sa jag.
  ”Klarar du dig vännen?” frågade hon.
  ”Jajamen! Det ska nog gå bra”, svarade jag.
  ”Mitt hemnummer står ju här, om det är nåt.”

Kerstin var Smörblommans urmoder. Med starka armar och varmt hjärta spred hon hemtrevligheter i köket. Här domderade hon bland grytor och kastruller, lagade hemmagjort potatismos och saftade och syltade av egna bär. Här hade hon torkat många näsor och plåstrat många knän. Här hade hon sitt liv.

Dagen därpå var jag tvungen att ringa henne i alla fall. Hennes man svarade.
  ”Hej jag heter Eva och söker Kerstin”, sa jag. ”Är hon möjligtvis hemma?”
  ”Nä tyvärr, hon jobbar idag” sa mannen. ”Men du kan få hennes jobbnummer om du vill.”
  Hoppsan! tänkte jag och kände att jag tappade ansiktet.
  ”Ja tack”, sa jag (och böjde mig ner för att ta upp det igen) samtidigt som jag förberedde mig på att låtsasskriva på ett papper som inte fanns.

Nästa dag Kerstin kom till jobbet sa jag inget. Hon slamrade lite extra med kantinerna och tog sig om ryggen. Den var utsliten efter många års arbete på hårt stengolv. Jag hällde upp kaffe i var sin mugg och räckte den ena till Kerstin.
  ”Han tyckte jag borde gå ner i vikt, läkarspolingen”, sa hon. Det behöver han väl inte säga, det vet jag ju redan!”
  ”Han kan ta sig i brasan”, sa jag.
  ”Han kan sannerligen ta sig i brasan!” sa Kerstin och slängde in en plåt hembakade kanelbullar till barnens eftermiddagsutflykt. Sen gjorde vi som vi alltid gjorde: slog muggarna ihop och skålade i kaffe.

Jag låg och tänkte på män igår kväll. Ja, det gjorde jag faktiskt. Jag låg och tänkte på stora, starka, härliga, håriga män som luktar Paco Rabanne. Så jag drömde om Kjell Wilhelmsen! Ni vet han som spelar ”Glenn” i 30 grader i februari. Han ser ju ut att kunna kramas bra. Herregud, vad jag kan längta efter det ibland! En riktig manskram full av trygghet och det-ordnar-sig-gumman. (Och det är enda gången ”gumman” låter bra i mina öron.) Så borrar jag ner mig i Kjells-Glenns bröst och låter hans armar skydda mig från allt ont. Sen står vi bara där en lång stund, tysta. Han släpper inte mig förrän han vet att min styrka har kommit tillbaka (eller hans armar börjat domna).

För man blir ju lite tillplattad då och då. När livet kommer farandes och kör över en med ångvält. Hoppsan, vad var det? En vägbula? Oj då, det var visst en randig tant med viss övervikt som ingen vill anställa. Det var ju otur. För henne. För vi, här på bemanningsföretaget, eftersträvar nämligen mångfald. Vi värdesätter en jämn ålders- och könsfördelning samt etnisk och kulturell mångfald i verksamheten.

Låter ju bra. Men undra just hur intressant en fyrtiofyraårig kvinna med tvåårig gymnasieutbildning egentligen är? Det verkar inte spela någon större roll att man har skaffat sig ett förråd av livserfarenhet. Eller har ett värdefullt bagage med människokännedom. Eller att man i hela sitt vuxna liv har fostrat, tröstat, stöttat och lyssnat. Läst, samtalat och funderat. Och funderat igen. Att man står startklar och frustar i båset, redo för att kasta sig ut på banan. Men läktaren är tom och ingen vill komma.

Det är då man kan behöva lite tröst. (En stor räkmacka går också bra.) Själv brukar jag aldrig, vilket ”coacherna” råder, ställa mig framför spegeln och upprepa tre gånger varje dag hur värdefull jag är. Varför plåga sig själv? Vem blir gladare av att se hur man ser ut, det räcker väl att man vet det. Nä, jag brukar faktiskt gå ut och kika efter andra människor som ser ut att vara i behov av uppmuntran. Bjuda på ett leende eller slänga ett par ord. Det får mig känna mig behövd. Och det ger mig styrka. Så brukar jag göra. När jag inte drömmer om kramgoa män förstås.