SUSAN: JAG SKA BLI LÄKARE
Susan Gathoni är en lite trulig tonåring som för sig vackert och har ett varmt leende när hon bjuder till. Och det gör hon den kväll Jacinta samlar de fem skolbarn som gått ut åttan och oroligt väntat på att få höra vad Jacinta har att säga om deras framtid.

Susan Gathoni
FIXAR HÅRET. Susan har lossat på flätorna som är obligatoriska i skolan – det är dags för besök hos frisören i Kampi ya Moto.
Ett besök som barnhemmet gör en gång per termin.
Foto: Eva Wernlid

– Jag har skaffat platser åt er alla på high school, berättar Jacinta för fem överlyckliga barn – men hon berättar inte om sin egen vånda över att få ihop till alla de skolavgifter som väntar. Det kostar att ha fem barn på high school, men hon har lyckats pruta ner den första skolavgiften och hoppas att det ska gå vägen i fortsättningen också, med stöd av faddrarna.
High school gör att Susan kommer något närmare sin dröm: Att så småningom kunna utbilda sig till läkare, en utbildning som är lång och kostar mycket. Men Susan är målinriktad:
– Jag vill kunna behandla andra och göra dem friska.
Susans föräldrar dog båda i början av 2000-talet. En tid bodde hon hos sin moster, innan hon kom till barnhemmet för fem år sedan. Nu kommer hon att bo på ett internat tre timmars väg bort med matatu, minibuss – och kommer till barnhemmet bara under skolloven.
Om hon kommer att längta hem? Den frågan verkar totalt irrelevant när hon läser broschyren från skolan:
– Titta, det finns swimmingpool! ropar Susan som på barnhemmet är van att vara ytterst återhållsam med att använda vatten.

Ruth Wairinum
ALLT I?ALLO. Ruth Wairinum, som gör ”allt” på barnhemmet från att tvätta kläder till att undervisa eleverna på Phyllis Wambui i Memorial Childrens Home.

RUTH: DET HÄR ÄR MITT DRÖMJOBB
Ruth Wairinum är en pålitlig klippa på barnhemmet och har så varit ända sedan Jacinta ställde upp ett litet hus på sin ärvda mark och lät åtta föräldralösa barn flytta in.

Nu finns här sovsalar, en matsal, skolbyggnader, förråd, ett hus där Jacinta och hennes medhjälpare bor, plåtskjul med tre rum för männen i personalen. Här bor åtta anställda och 70 barn, och skolan har 280 elever.
Och Ruth trivs, ja, hon trivs allt bättre.
– Det är underbart här och det blir roligare ju större det blir, säger hon, skrattar och skakar på huvudet så att flätorna hoppar.
Stämningen på barnhemmet är vänlig och generös, och Ruth är en av de mest välkomnande. Hon är en av Jacintas otaliga släktingar – ett kusinbarn, men Jacinta har alltid sett henne som sin egen dotter och också betalat för hennes grundutbildning.
Så när Jacinta mötte de första föräldralösa barnen var det naturligt att kontakta Ruth, som då arbetade som barnsköterska.
Sedan dess har Ruth lagat mat, delat ut mat och välling till köande elever, rensat ärtor och ris och deltagit i alla sysslor. Men Ruth har också utvecklats i takt med att barnhemmet utvidgats. Hon har utbildat sig till lärare på helgerna. Så idag arbetar hon som lärare – på förmiddagarna undervisar hon drygt 20 sexåringar i ett trångt klassrum, omväxlande på engelska och swahili.
Det är också Ruth som har hand om barnhemmets ekonomi, med hjälp av skolans administratör, som bor i grannbyn.
Och Ruth har en dröm: hon vill kunna skaffa sig ett eget hus – kanske rentav tillsammans med en man, idag är hon ensamstående med sina två barn.
– Men huset ska ligga så nära att jag lätt kan fortsätta att jobba här, det här är ju mitt drömjobb.

Catherine Wangui
SOVSAL. Catherines hem är på Jacintas barnhem, här sitter hon på sin säng längst in i flickornas sovsal.

CATHERINE: JAG VILL HA TVÅ BARN  MEN INGEN MAN
Catherine Wangui är tio år och har framtiden klar för sig: Hon vill bli sjuksyster och hjälpa människor.

Hon sitter på sin säng längst in i flickornas sovsal, hennes fasta punkt på barnhemmet. I fotänden står hennes privata plåtlåda, fylld av andrahandskläder och den svenskt blågula skoluniformen.
Catherine går i klass fyra. Hon tycker som de flesta barn att det är roligare att leka än att plugga, men skoldagarna är så inrutade att det knappt finns tid till lek. Skolan börjar redan klockan 7 efter en kopp te och en bit ugali, majsgröt.
På förmiddagen är det avbrott för en mugg välling, så blir det lunch vid ett – oftast bönor och majs. Sen fortsätter lektion­erna tills det är dags för kvällsmat, ofta bönor och ugali, igen.
Efter det läser Catherine läxor ett par timmar i ett svagt sken av solcellsdrivna lampor; ännu har barnhemmet inte lyckats få el trots att ledningarna går strax utanför.
Catherine är föräldralös och bodde ett tag hos sin mormor innan hon kom till barnhemmet för tre år sedan. Hon säger att det här är hennes hem, och så berättar hon om vilken typ av familj hon vill ha när hon blir stor, men det är inte den typiska kärnfamiljen.
Visserligen vill hon ha ett hus, i Nairobi, och två barn.
Men ingen man.
– Man har det bättre ensam, deklarerar hon bestämt.

Sarah Mudhoni
SARAHS BARN. Hennes hus brändes ner och nu bor Sarah på barnhemmet med sina tre barn, Zibora som blir 13, tioårige Wilfred och så lilla Ruth som smilar upp sig så snart hon ser kameran.

SARAH: LIVET ÄR EN GÅVA
– Jag var affärskvinna. Jag sålde grönsaker, hirs, lök och annat som jag köpt på marknaden. Det gick bra för mig och jag planerade att ge mina barn en bra utbildning.
– Men allt jag hade brändes ner, huset, hela mitt lager, allt, allt…

Det är med sorg i stämman som 32-åriga Sarah Mudhoni berättar hur hennes ordnade liv slogs i spillror under oroligheterna i Kenya för ett år sedan. Hon berättar nästan tonlöst om branden och om skräcken när hon, barnen och släktingarna hotades till livet och flydde.  Allt detta bara för att de tillhörde ”fel” stam, kikuyu.
Sarah sitter stilla på en av bänkarna i det heta köket på barnhemmet. Grytorna puttrar över öppen eld; jättegrytor med ugali (majsgröt) och bönor som ska räcka till 280 skolelever.
Sarahs två äldsta barn går nu i barnhemmets skola och den yngsta, Ruth, tultar omkring i köket, klädd i tröja och yllemössa i hettan. Sarah och hennes tre barn fick nämligen skydd på Jacintas barnhem och idag är detta deras hem – och dessutom Sarahs arbetsplats.

Sarah är vänlig, varm och lätt att tycka om. Och hon har aldrig tvekat att ta i, genast hon kom till barnhemmet började hon koka välling, servera bönor och majs, trösta barn, sortera ärter och ris, bära vatten, tvätta kläder…
Sarahs generösa attityd blev uppskattad och idag är hon en av de åtta anställda.
Och nu, när en ny termin började efter jullovet, fick hon ännu en ansvarsfull uppgift: hon blev lärare i ”babyklassen”.
I ett litet klassrum håller så Sarah lektion; sjutton 3-4-åringar sitter som ljus i skol-bänk­arna och sjunger tillsammans med henne en alfabetssång: ”a,b,c,d…”
Senare säger Sarah, som ofta tänker på förföljelserna för ett år sedan:
– Det har varit fruktansvärt, men vi överlevde trots allt, både jag och mina barn, min pappa och mina syskon. Och jag vill arbeta här och ge tillbaka något för all hjälp jag fått.
– Livet är det allra viktigaste, det är en gåva till oss.

Sarah ser nu barnhemmet som sitt hem. Ändå, i framtiden, hoppas hon kunna skaffa ett eget hem och återuppta sin affärsverksamhet. Hon sparar hälften av sin lön på 400 svenska kronor i månaden (en normallön i Kenya är cirka 800 kronor, men i Sarahs lön ingår då mat och husrum). Men de sparade pengarna ska i första hand gå till barnens utbildning, och hon är tveksam till om det ens kommer att räcka till det.
– Om barnen hjälper till själva så kanske det går vägen, säger hon hoppfullt.
Barnens framtid är det viktiga. Först senare blir det tid för henne att tänka på ett eget hus. I de drömmarna ingår dock ingen man; barnens far har övergett henne, han vet att de finns på barnhemmet men har inte hört av sig.
– Nu vill jag leva ensam med mina barn. Det är bäst så, säger hon.

Vill du ge ett bidrag?

Jacinta Njoroge, som är vårdbiträde och bor i Sverige, startade 2000 ett barnhem i sin födelseby i Kenya. Barnhemmet och skolan drivs helt på frivilliga bidrag och stöds av många faddrar, föreningar och enskilda runt om i Sverige,också av KA. Även ett litet bidrag gör stor nytta för barnen.
Bidrag kan sättas in på plusgiro 131 29 25-9 Barnvän Humanitär Organisation eller 90 01 18-1 Kampi Ya Motos barn.