Visst är historien om Zlatan som en saga. Berättelsen om pojken som köpte sina första fotbollsskor för femtionio och nittio i Ekohallen och sedan kom att bli den dyraste spelaren i fotbollshistorien.
Men Jag är Zlatan är ingen idyllisk historia. Den väjer inte för familjens problem under uppväxten – hur mamman slår barnen med köksslevarna när orken tar slut, hur pappan dricker öl och följer kriget i forna Jugoslavien och Zlatan går hungrig när kylskåpet är tomt. Där har fokus hamnat för många som skrivit om boken.
Men det som slår mig mest under läsningen är inte de problem som fanns inom familjen, utan snarare hur det fungerade runt omkring. Hur Zlatan hade lätt för matte ”lite som på fotbollsplan” men att läraren utgick från att han fuskade eftersom han var slarvig med att skriva ner uträkningarna. Hur lärarna hela tiden ville att han skulle byta skola i samband med hans pappas årliga flyttar för att slippa honom i den egna klassen. Hur föräldrar skrev namnlistor för att bli av med Zlatan ur de egna barnens lag. ”Det var inget: Å, den lilla talangen ska vi vara så snälla emot. Det var mer: Vem släppte in blatten?”.
Samtidigt – när han spelar med Malmö FF:s ungdomslag och kallas in till A-lagets tränare för att få beskedet att han flyttas upp i A-laget spinner tankarna kring: ”Har jag ryckt en cykel? Har jag skallat någon?”.
Zlatan har alltid varit en bråkstake, och som med alla bråkstakar är det enklaste för omgivningen att avskriva honom som enbart och just detta.
Hade samhället fungerat på ett annat sätt hade Zlatan Ibrahimovic sannolikt inte befunnit sig där han är idag. Utanförskapet är själva drivkraften.
Som han skriver ”Jag menar: Vad hände med killarna som skötte sig? Skrivs det böcker om dem?”
