”Jag tycker att den handlar om mig”

|En pjäs om en ensamstående mamma som får ­sparken gör ­succé runt om i Sverige.
– Jag kände att det här var en historia om mig som klassresenär och om min mamma som fick slita så mycket för så lite pengar och så lite tack, säger regissören.

Det sorlar i Kulturhuset Glada Hudiks foajé. Riksteaterföreställningen ”Bra människor” är på turnébesök. När vi släpps in i teatersalongen är det första vi möts av en affisch på engelska där det står ”Kan du drömma om det, kan du också uppnå det”. Ett glättigt positivt-tänkande-budskap som mer och mer känns som ett hån ju längre föreställningen lider. 

I centrum står den ensamstående kassörskan Margie som i pjäsens inledning får sparken för att hon kommit försent till jobbet en gång för mycket. Orsaken till de sena ankomsterna är att hon har en funktionshindrad dotter som hon måste se till och eftersom pjäsen utspelar sig i USA finns inget socialt skyddsnät. Margie är helt utlämnad åt vänner, tur, slump. Vi förstår snart att hon kan drömma hur mycket som helst, hon kommer ändå aldrig att uppnå det. Vad nu ”det” är.

”Jag tycker att pjäsen handlar om mig. Min mamma var ensamstående och hade det super­slitigt.”

30 mil söderut. Några dagar senare. Kommunalarbetaren besöker regissören Carl Johan Karlson i en innerstadslägenhet i Stockholms hippare kvarter. Det kan kännas långt från Margies utsatthet, men när Carl Johan börjar berätta om sin egen uppväxt krymper avståndet.

– Jag tycker att pjäsen handlar om mig. Min mamma var ensamstående och hade det super­slitigt.

Carl Johan växte upp i en betongförort där det stora allmännyttiga bostadsföretaget hette Huge­bostäder. Carl Johan berättar hur familjen en gång, liksom Margie i pjäsen, var nära att bli vräkt. Han gick, nio år gammal, själv upp till Hugebostäders kontor. Och sade:

– Jag måste få prata med Huge. Mamma säger att han kommer att vräka oss.

Familjen blev inte vräkt, men utsattheten, det att hela tiden vara beroende av andra var en känsla Carl Johan levde med under hela sin uppväxt. I ”Bra människor” är arbetarklassen också utlämnad åt varandras hjälp. Det fungerar för att det måste fungera, men det här var en svår balansgång för Carl Johan. Som han säger, ”det är ju något bra att människor hjälper varandra, men jag ville inte göra en Centerpartipjäs”. Alltså en pjäs om att frivilligsamhället löser allt, om att själv är bäste dräng, om att välfärdsstaten inte behövs.

– De har våldfört sig på det här samhället i åtta år, så jag ville inte ge den tributen till Centerpartiet.

”De har våldfört sig på det här samhället i åtta år, så jag ville inte ge den tributen till Centerpartiet.”

Pjäsen är nu inte bara en politisk historia, här finns gott om skratt, något som accelererar under andra akten när Margie besöker en gammal pojkväns familj. Expojkvännen är klassresenären som lyckats, blivit läkare, bytt förort, bor stort och som nu ska ha födelsedagsfest. Margie hoppas att där ska finnas gott om möjligheter att knyta kontakter och kanske få det hon mest av allt behöver: ett jobb. Allt blir inte som hon tänkt sig.

Skratten sorlar i salongen i Hudiksvall. Det blir stående ovationer. I Hornstullslägenheten hinner jag, innan intervjun är slut, fråga Carl Johan Karlson om hans nästa projekt, en dramatisering av Selma Lagerlöfs ”Kejsaren av Portugallien”.

– Klasstemat fortsätter.  

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2017-04-07 07:00