Jag är nämligen kristen. Därför får jag nu och då höra om korståg, inkvisation, kolonialism, Gamla Testamentets krig, förföljelser av judar och homosexuella, abortmotståndare som skjuter läkare, USA:s utrikespolitik, Ku Kux Klan, barnaga och politiker som vill införa rasism.
Som om detta skulle vara min tro.

Jag vill prata om Nelson Mandela och Desmond Tutu, Martin Luther King och Moder Teresa. Jag vill prata om Denis Mukwege, gynekologen och ledaren för ett sjukhus i Kongo där våldtagna kvinnor får hjälp och vilkas röst han nu är mot en ondskefull regim. Jag skulle vilja prata om vad kristna gjorde i kampen mot slaveriet, vad Frälsningsarmén betytt för samhället, hur den underjordiska kyrkan växer i diktaturländer. Att det är där den finns numera. Som en motståndsrörelse. Bland de förtryckta.

En gång arbetade vi sida vid sida – arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, folkbildningen, kvinnorörelsen och väckelserörelsen. Vad hände? Det finns naturligtvis många svar. Men jag tycker att vi har allt att vinna på att inse att vi har mycket gemensamt. Hemska tanke om vi hade haft färdiga uppfattningar om varandras tro när vi blev grannar i samma trappuppgång för 25 år sen, Shah och jag.

Jag är stolt över att tillhöra Elise Lindqvists gäng – 80-åringen som efter ett långt livs övergrepp blev frälst och lever för att rädda traffickingslavar och missbrukare i Stockholms slum. Mina sympatier är hos Mobergs Ulrika i Västergöl som gick i landsflykt för människors trångsynthet och för rätten till religionsfrihet. Jag känner chock och förtvivlan varje dag över det som händer mina trossyskon i Nigeria, Syrien, Irak, Sudan, Nordkorea …

Den som vill koppla ihop min tro med makten är helt enkelt fel ute.

 

JA

… till naturen.

NEJ

… till djur­fabriker.