Jobbskatteavdragens totala årliga storlek är nästan 100 miljarder, det vill säga ungefär 10 000 kronor per invånare. Det uttalade målet bakom denna stora satsning är att öka sysselsättningen. Men är jobbskatteavdragen ett effektivt sätt att uppnå detta mål? Enligt de utvärderingar som har gjorts, bland annat av Finansdepartementet, har de fyra första jobbskatteavdragen gett ungefär 100 000 nya jobb. Det betyder att varje nytt jobb kostar över 800 000 kronor årligen, vilket knappast kan sägas vara ett effektivt sätt att öka sysselsättningen. Det finns skäl att tro att den verkliga sysselsättningseffekten är ännu mindre, vilket jag ska återkomma till.

Det har ofta sagts att jobbskatteavdragen ökar efterfrågan på arbetskraft eftersom utrymmet för den privata konsumtionen ökar genom skattesänkningarna. Mindre uppmärksammat är att detta motverkas av att utrymmet för den offentliga konsumtionen minskar. Den privata konsumtionen är i högre grad än den offentliga beroende av import. Även om man bortser från det så blir nettoeffekten minskad efterfrågan på arbetskraft i Sverige när den privata konsumtionen ökar med lika mycket som den offentliga konsumtionen minskar. Man kan också konstatera att den negativa effekten av minskad offentlig konsumtion direkt drabbar sysselsättningen för Kommunals medlemmar.

I debatten tas ofta för givet att sänkta skatter på arbetsinkomster leder till fler jobb. Men inkomstskatters effekter på arbetsutbudet, det vill säga viljan att arbeta, är mycket väl undersökt och resultaten är samstämmiga: För dem som arbetar är dessa effekter små. Det kan förklaras av att det finns två motverkande effekter. Å ena sidan ökar arbetsutbudet eftersom inkomsten (efter skatt) av arbete ökar. Å andra sidan minskar det eftersom man får råd med mer fritid när utrymmet för den privata konsumtionen ökar.

Det är möjligt att arbetsutbudet ökar bland dem som inte tidigare arbetade. Men även om sysselsättningen skulle öka för vissa grupper är risken stor att hela eller delar av denna ökning motverkas av att sysselsättningen minskar för andra grupper. Risken för sådan undanträngning är stor eftersom huvudproblemet är att efterfrågan på arbetskraft är alltför svag – inte att alltför få vill arbeta.

Företrädare för regeringen Reinfeldt brukade peka på att sysselsättningen har ökat sedan det första jobbskatteavdraget infördes i januari 2007. Antalet sysselsatta ökade med drygt 285 000 från januari 2007 till augusti 2014. Men denna siffra är vilseledande för den som inte vet att befolkningen ökade med mer än dubbelt så mycket – drygt 590 000. Därtill har arbetslösheten ökat väsentligt.

Det sägs att sysselsättningen har ökat med ungefär 100 000 heltidsarbeten till följd av de fyra första jobbskatteavdragen. Det finns åtminstone två skäl att tro att de faktiska sysselsättningseffekterna är ännu mindre. För det första bygger skattningarna på en rad antaganden. Man antar till exempel att ett ökat arbetsutbud helt slår igenom i ökad sysselsättning. Det måste ifrågasättas eftersom efterfrågan på arbetskraft är alltför svag, vilket den har varit under hela den tid som utvärderingen avser. I Finansdepartementets utvärdering från 2011 skriver man att skattningarna avser de långsiktiga effekterna, vilket bland annat innebär att de skattade effekterna inte visar sig förrän efterfrågan på arbetskraft har ökat avsevärt. För det andra har man inte tagit hänsyn till den minskning av efterfrågan på arbetskraft som beror på att jobbskatteavdragen minskar utrymmet för den offentliga konsumtionen. Däremot tar man hänsyn till att efterfrågan ökar genom att utrymmet för den privata konsumtionen ökar. Som tidigare nämnts blir nettoeffekten av detta att efterfrågan på arbetskraft i Sverige minskar.

Ekonomer har ibland hänvisat till vissa undersökningar i USA och Storbritannien, där man har infört jobbskatteavdrag endast för vissa grupper. När man har jämfört hur sysselsättningen har utvecklats för dessa grupper med grupper som inte har fått jobbskatteavdrag har man fått fram relativt stora skillnader. Men dessa skillnader innebär en överskattning av jobbskatteavdragets effekter på sysselsättningen, eftersom efterfrågan på arbetskraft även i dessa länder är svag och risken för undanträngning är stor.

Ett annat argument som har framförts av ekonomer är att lönen efter skatt ökar genom skattesänkningarna och att löntagarna därför blir benägna att acceptera en sämre löneutveckling, vilket leder till att efterfrågan på arbetskraft blir högre. Detta bygger på ett teoretiskt resonemang, där man antar att löntagarna endast tar hänsyn till att utrymmet för den privata konsumtionen ökar och inte alls till att utrymmet för den offentliga konsumtionen minskar. Men rimligen tar de med sig båda dessa faktorer. Därför måste man ifrågasätta att jobbskatteavdragen leder till att löntagarna och deras fackliga organisationer blir mer återhållsamma i löneförhandlingarna.

Roland Granqvist,
professor emeritus i företagsekonomi