Förra sommaren jobbade Johanna extra som larmoperatör. En kväll när hon lutade sig bakåt i stolen gick ryggstödet tvärs av och hon föll handlöst i golvet. Sedan dess har hon haft svåra smärtor i ryggen.

– Jag kan inte stå längre stunder, inte sitta längre stunder, inte lyfta tunga saker, inte sova på nätterna, säger Johanna.

I huset utanför Askersund försöker hon få dagarna att gå.

Dammar där hon kommer åt utan att böja eller sträcka sig.

Plockar ur övre hyllan i diskmaskinen, men inte den undre.

Tittar ut mot skogen men vågar inte ta en promenad, för tänk om hon ramlar och inte kan ta sig upp.

– Och så har jag två barn som säger ”följ med och bada”. Och jag måste säga nej, säger Johanna.

Hon är sjukskriven på 75 procent, men kan inte hitta ett jobb hon klarar på de övriga 25 procenten. De jobb hon har provat är för tunga.

– Skulle jag börja i hemtjänsten på 25 procent så skulle jag hamna på akuten igen inom ett dygn, säger Johanna.

Om hon kunde göra klart sin universitetsutbildning på 25 procent skulle hon kunna söka jobb som till exempel informatör. Men det sätter Försäkringskassans regler stopp för.

Man får inte vara sjukskriven på deltid samtidigt som man studerar med studielån.

– Alla de här drömmarna, allt jag vill göra, det går inte, säger Johanna.

Hon får inte heller pengar från arbetsskadeförsäkringen. Fallet från stolen anses inte ha något samband med att hon har ont i dag. Hon var nämligen inte sjukskriven direkt efteråt, utan bet ihop och tvingade sig till jobbet i sex veckor till.

Johanna vet inte alls hur hon ska komma vidare i livet. Och hon tycker inte att hon får någon hjälp från myndigheterna.

Till exempel skulle hon ha ett möte med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan i maj, men handläggaren på Försäkringskassan fick förhinder och ställde in mötet. Johanna bad då att få ett nytt möte så snart som möjligt.

I augusti ringde hon och påminde. När KA träffar henne i mitten av september har hon fortfarande inte fått någon ny tid.

– Man hör av sig, man ringer, man skickar in intyg. Jag tycker att jag gör min del, men nu börjar det kännas hopplöst.

Johanna blir allt ledsnare ju mer hon berättar, till slut kommer tårarna. Hon är jättetrött på att prata om att hon har ont, vill hellre säga ”det är inte så farligt”. Bäst mår hon när hon kan glömma smärtan i några timmar – som när en vän kommer och fikar och de skrattar tillsammans, eller när hon har en mysig filmkväll med familjen.

Men hon tvingar sig ändå att fortsätta berätta.

– Jag känner mig gnällig nu, men jag vill att det här kommer ut, säger Johanna.