Desertörerna.

Varför skrev du den här boken?

– Jag tror att som reporter är man alltid på jakt efter spännande och intressanta historier och människoöden. Jag kände att i berättelsen om Vietnamdesertörerna vimlade det av fängslande människoöden som jag inte kunde låta bli att skildra.

Hur gjorde du för att få kontakt med desertörerna som du intervjuat?

– Desertörerna hade en egen organisation som förde arkiv över sin verksamhet och hade en förteckning med namn på de som hade kommit hit. Den hittade jag på Arbetarrörelsens arkiv. Jag tittade vilka som bodde kvar i Sverige och det är framför allt dem som jag har kontaktat. Ett par har jag intervjuat via Skype, som har flyttat tillbaka till USA.
 
Var de villiga att bli intervjuade?

– De allra flesta tyckte att detta var intressant att få prata om och blev glada att någon var intresserad av deras historia. Det var några stycken som inte ville, de sade bara kort ”it´s a closed chapter”.
 
Vad har gjort störst intryck på dig under arbetet med boken?

– En av de fyra första som kom, som jag skriver om, en av dem försvann när han kommit till Sverige och ingen vet vad som hände med honom. Efter att boken blev tryckt har jag fått veta av en journalist på BBC att han lever i USA och är något slags ufo-expert och har helt bytt bana och namn. Det tyckte jag var ett intressant levnadsöde.
 
Boken har en egen Spotify-lista, vilken roll spelar musik i din bok?

– Det var några av desertörerna som spelade in kasettband som de skickade till Nordvietnam och som skulle sändas över etern för att få amerikaner att desertera. De pratade i sändningarna men spelade också musik som politiskt verktyg. Det fanns också en film som desertörerna gjorde, ”Deserter USA”, där det spelades mycket musik, jag tror att det var en del av 68-rörelsen att musiken spelade en roll. En del låtar på listan är sådana som har koppling till det jag skriver om, till exempel ”Desertören” av Cornelis Vreeswijk.