Illustration av Magnus BardMed kraftigt väljarstöd i opinionsmätningarna ligger oppositionen s-mp-v fortfarande bra till. Frågan är om det beror på att folk är less på att betrakta de blåa motståndarnas misstag och allt mer krampaktiga krumsprång för att avleda uppmärksamheten från dem, eller om det beror på en trovärdig egen politik? Jag gissar på det förra. För trots att utspelen nu duggar tämligen tätt, även från de röda andas de försiktighet och i vissa fall (a-kassan) är de ännu otydliga.

Ett exempel är synen på bud­getens utgiftstak. Vänsterpartiets Lars Ohly har blivit uppläxad av Mona Sahlin (s) och Peter Eriksson (mp) för sin kritik av budgetlagen från 1996. Ohly frågar i en artikel på DN debatt 08/09/12 om bestämmelser som tillkom när staten hade jättelika underskott verkligen fungerar för framtiden. Frågan är berättigad, i synnerhet när staten har jättelika överskott.
Budgetlagen sätter tak på utgifterna.
Det har bidragit till att exempelvis lönebidragens värde urholkats kraftigt, liksom ersättningarna från a-kassan.
Detta ledde till en dålig arbetsmarknadspolitik, allt fattigare arbetslösa – och till s-valförlusten 2006, eftersom det inte fanns pengar till att hålla arbetslinjen!

Budgetlagen flyttade dessutom makten från riksdagspolitikerna till teknokraterna i departementen, försvagade ministrarna och ökade statsministerns makt. Försvars­beslutet som fick en moderat minister att avgå och nästa att göra en pudel är ett bra exempel på hur budgetnissarna styr också dagens regering.
Varför klamrar sig oppositionen fast vid en sådan politik? Kommer väljarna vilja köpa det gamla sättet att räkna, om det inte gynnar arbete, rättvisa och välfärd? Att ha koll på inkomster och utgifter är självklart. Men vill väljarna ha en lila kopia av det blåa budgetkonceptet? Eller ett nytt system som stärker välfärden och garanterar bra sjuk- och äldrevård, pensioner och a-kassa?
I dag finns det gott om myndigheter som kollar vår skötsamhet inpå bara skinnet. Men det saknas ett välfärdsverk som ser till att de utfästelser staten gör också levereras. Ohly står inte alltid för sunt förnuft. Men här bör Sahlin och Eriksson lyssna och lära.