För 17 år sedan kom föreskriften mot kränkande särbehandling i arbetslivet (AFS 1993:17). Bo Hjalmarsson anser att den är tandlös.
– Det är fina ord, men det måste till en skärpning så att arbetsgivaren agerar.
Han anser att arbetsgivare som inte vidtar de åtgärder som de åläggs borde få betala kännbara böter.
Tighta organisationer anser han ökar risken för mobbning. Skälet är lite tid att diskutera olika åsikter och ambitioner.
– Det måste finnas ett tillåt­ande klimat.

Hans erfarenhet är att kommuner hanterar mobbning sämre än privata arbetsgivare. Skälet är högre chefer som försvarar ­arbetsled­arna ute på arbetsplatserna. Resultatet blir kostnader för sjukskrivningar och vikariat.
– Många korttidssjukskrivningar sliter på personalgruppen.
Bo Hjalmarsson efterlyser bättre kunskaper hos mellanchefer och politiker. Samt att politiker tar större ansvar. Och att facket är mer uppmärksamt på hur chefer agerar.
Han tycker att det behövs tydliga riktlinjer för vem som har ansvar och att mobbning ska utredas av någon som är oberoende.
Men att det är helt fel att den utsatte flyttas.
– Mobbarna ska förflyttas. Men man måste se till att det sker på rätt sätt.
Bo Hjalmarsson anser att det behövs två fackliga företrädare i ett mobbningsfall.
– Alla medlemmar måste ha en företrädare. Vi försvarar aldrig någon handling. Däremot ska vi se till att de får sin lagliga rätt och att de inte blir utsatta arbetsrättsligt.
Han betonar att alla medlemmar kan begära rättshjälp av Kommunal. Får man nej från sektionen, kan man vända sig till avdelningen och begära rätts­hjälp. Sedan avgör förbundsstyrelsen.