Kommunalarna som möter flyktingarna

|Över hela landet arbetar kommunalare med de flyktingar som nu kommer till Sverige. På HVB-hem, förskolor och boenden står Kommunals medlemmar beredda. Vi har talat med några av dem som nu jobbar i första ledet i Bollstabruk, Norrköping och Sveg.

”Jag hade inget val.” Den syriska kvinnan Amal har just berättat om hur hon tog sin familj med sig i båt över Medelhavet. Jag frågar henne hur resan var och det är då hon kommer med det självklara svaret. Allt var bättre än kriget.

Oljefatsbombningar, IS härjningar och diktaturer. Det finns fler än ett skäl till att Sverige nu tar emot rekordmånga flyktingar, framför allt från Syrien. I Kramfors i Ångermanland har man på tre skolor skapat särskilda "öppna asylförskolor". Hit är alla flyktingfamiljer med barn välkomna tre timmar varje förmiddag.

 

LEDARE: Det är en galen verklighet vi lever i

 

Vi möter barnskötaren Birgitta Nyberg Lockner på en av de tre förskolorna, den som ligger i Bollstabruk. Det är en vanlig tegelbyggnad, ser ut som vilken svensk skolbyggnad som helst. En epa-traktor sladdar runt på parkeringen.

Det är hit Amal kommer varje dag med sina barn och det är här Birgitta arbetar. Det kallas för Kramforsmodellen och innebär bland annat att föräldrar får råd och stöd i sin föräldraroll, att det sker en stegvis inslussning i det svenska samhället och att personalen arbetar med hela familjen, inte bara barnen.

Den här dagen har 14 barn kommit. Ofta är barnen traumatiserade och märkta av krig.

– Det är otroligt sorgligt att se barn som inte kan leka, säger Birgitta. Vi måste visa dem hur man gör.


Vivian Youssef.
Foto: Hugo Leijon

Sextio mil söderut. Norrköping. Här arbetar kommunalaren och hälsokommunikatören Vivian Youssef. Hon arbetar på Flyktingmedicinskt centrum, där hon informerar nyanlända om hälsofrågor. Vivian träffar flyktingarna redan på boendena, innan de har fått sina uppehållstillstånd.

– Vi berättar vad en akutmottagning och vad en vårdcentral är. Saker som allmänläkare och sjukvårdsrådgivning är tjänster som inte finns i många andra länder. Och vart kan man vända sig när man är dålig? Sådana frågor.

Vivian kom själv hit som flykting från Syrien 1987.

– Det har jag absolut hjälp av i arbetet. Jag har språket, kulturen, kännedomen om Syrien. Och jag kan prata arabiska med dem som kommer från arabisktalande länder. 

Det ökande antalet människor som kommer har förändrat hennes arbete.

– Det har blivit mycket mer. De som anländer hit får 70 timmars samhällsorientering, där ingår också sex timmars hälsoinformation. Så det har absolut påverkat oss.

Över landskapsgränsen och till småländska Västervik. Hit kommer flera ensamkommande barn och ungdomar varje vecka. Där har kommunen gått ut med ett unikt erbjudande till alla som jobbar med äldreomsorg och personer med funktionsnedsättning. De får tjänstledigt från sina ordinarie arbeten om de i stället vill jobba med de ensamkommande.

Hittills har en handfull intresserade anmält sig, projektet har inte kommit i gång i skarpt läge än.

– Men på informationsmötena har vi haft ett väldigt stor intresse, säger områd­eschefen Annica Mässing.

Enligt Sveriges Radio handlar det framför allt om långtidssjukskrivna, jobben med barnen och ungdomarna lockar eftersom det inte är lika tunga lyft som i det vanliga vårdjobbet.

”Det här är ett fantastiskt jobb. Och man önskar att de som är kritiska kunde komma hit.”

En som har erfarenhet av att arbeta med ensamkommande är kommunalaren Daniel Bergström. I ett och ett halvt år har han jobbat som vägledare på ett flyktingboende i Sveg i Härjedalen. Majoriteten är afghanska pojkar.

– Vi vägleder ungdomarna in i det svenska samhället, berättar Daniel.

Också hans arbetsplats har påverkats kraftigt av den ökade flyktingströmmen. Förr hade pojkarna egna rum, nu får de oftast dela.

– Det blir lite mer oroligt på boendet, det blir mer jobb för oss.

Än så länge har inga bråk uppstått, men Daniel säger att man ändå märker av trängseln på stämningen.

Han har själv börjat engagera sig fackligt för Kommunal på boendet.

– Det handlar om att alla ska må bra på jobbet. Jag gillar att strida för allas lika rättigheter, över huvud taget.

Trots oro och hård belastning säger Daniel Bergström att han gillar sitt arbete. Skarpt.

– Det är mycket intressant. Man växer som människa och gör nytta. Man hjälper någon som har det svårt.


Birgitta Nyberg Lockner.
Foto: Patrick Degerman

Kramfors igen. Jag frågar barnskötaren Birgitta Nyberg Lockner om hur verksamheten där satte i gång. 

Hon berättar om hur de gick runt och knackade dörr hos alla hyresgäster i det lilla samhället som hade ett utländskt namn.

– Vi gick runt i tre dagar och ibland hade vi tolk. Finns det några barn här? Ofta var vi de första svenskarna som kom hem till dem. Vi drack så mycket te! Det riktigt kluckade om oss. 

Det är ett arbete som pendlar mellan skratt och ledsamhet. Hårdast är det när de får vara med om att en familj de lärt känna utvisas ur Sverige.

– Det är jättetufft. Det tar på, säger Birgitta.

För att kunna jobba med de specifika utmaningar som finns har de bland annat fått gå utbildningar om traumatiserade barn och hedersrelaterat våld. Och det finns möjlighet till handledning.

Jag pratar med syrianskan Alaa. Hon berättar om resan hit.

– Båt. Buss. Tåg. 

Och så visar hon med kroppen hur hon ibland tvingades gå med sin bebis på arm­en. Hela vägen från Makedonien till Ungern. På knagglig engelska: "march".

Det är som Birgitta säger:

– Det man läser om i tidningarna blir verklighet här.

Det är dags för sångstund. "Prästens lilla kråka" och en We will rock you-version av "Imse vimse spindel".

– Slut för i dag, tack för idag, vi ser varann i morgon och ha det så bra!

På tåget från Ångermanland till Stockholm sitter min min stolsgranne och lä­er på sajten Avpixlat, en webbplats som gjort sig känd för att publicera brottslingars etnicitet, trots att ledande forskare, som professor Jerzy Sarnecki, betonar att klass är en mer relevant faktor när man ska förklara brottslighet.

Jag frågar barnskötaren Birgitta Nyberg Lockner om hon mött fördomar och rasism.

– Visst har vi det. Senast var det några ungdomar som klottrat "Heil Hitler" inne på skolan. Men städerskorna är på det direkt.

Det märks att hon inte gärna vill tala om det, hon tycker att medierna riktar in sig för mycket på det negativa, när det i stället finns så mycket positivt.

– Det här är ett fantastiskt jobb. Och man önskar att de som är kritiska kunde komma hit. Alla är hjärtligt välkomna.

 

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2015-12-23 10:52