Tiina Niilekselä-Vaihinen.
Tiina Niilekselä-Vaihinen.

Låga löner för assistenter i öst

Lagen har bara några år på nacken. Kollektivavtalet är ännu nyare.
Finlands personliga assistenter har lång väg att gå för att få upp statusen och lönerna.
-- Jag tänker inte på lyx, säger den personliga assistenten Tiina Niilekselä-Vaihinen.

Pukinmäki heter Bocksbacka på svenska och ligger i nordöstra Helsingfors, långt från stadskärnan. Här i ett hyreshusområde, byggt sent 70-tal, träffar jag Tiina Niilekselä-Vaihinen. Vi ska prata om personlig assistans, som i den svenska meningen bara funnits sedan 2009 i Finland då den nya lagstiftningen kom. Och precis som i Sverige i början, och i viss mån fortfarande, är det ett riktigt låglöneyrke. Tiina tjänar 10,35 euro i timmen (cirka 85 kronor).
  För henne liksom för de allra flesta personliga assistenter i Finland är det ett extraknäck. Tiina drygar ut sin deltidssjukpension med assistansyrket. Hon jobbar bara 25-30 procent som assistent.
  Nu sitter hon i sin favoritfåtölj i lägenheten i Bocksbacka, om nån timme ska hon gå till jobbet. Sin brukare kallar hon för chefen. Det är av henne hon är anställd.
  I hyllan bakom glasdörrar, står hela hennes samling av små dockor och stirrar ner på oss. Det är 80 stycken sammanlagt.

 KOMMUNALARE I EUROPA: FINLAND.

Hon läser ur kollektivavtalet, som bara har ett drygt år på nacken, om semesterersättning.
  – Här står det att jag har rätt till ersättning, men jag har inte fått någon. Det är flera hundra euro varje år som jag förlorat, säger hon.
  När hon upptäckte saken ringde hon till sitt fackförbund, JHL (den finska motsvarigheten till Kommunal). En ombudsman har börjat utreda frågan.
  På köksbordet står färska blommor i en vas, ett väggur tickar högt. Tiina bjuder på karelska piroger, med äggsmör.
  Finns det andra yrkesgrupper med så låga löner som personliga assistenter?
  – Kanske städare, jag vet inte.
  Men trivs du trots den låga lönen?
– Ja det är så roligt att kunna hjälpa någon. Jag behöver inte köpa fler saker. Jag hjälper hellre en annan människa än att jag går och söker socialbidrag.

Anniina Nikkinen och Elina Akaan-Penttilä.För Elina Akaan-Penttilä (till höger) förändrades livet med den finska assistansreformen, hon kunde flytta till egen lägenhet. Hennes assistent heter Anniina Nikkinen.
Foto: Kimmo Mäntylä
 

I receptionen på Invalidorganisationens (ungefär som Handikappades riksförbund) huvudkontor i utkanten av centrala Helsingfors tar Elina Akaan-Penttilä emot, tillsammans med sin personliga assistent Anniina Nikkinen. Vi tar hissen upp några våningar och sätter oss i ett fönsterlöst konferensrum.
  Elina Akaan-Penttilä jobbar som jurist här och var med på arbetsgivarsidan och förhandlade fram kollektivavtalet för personliga assistenter.
  Och inte minst är hon ett levande bevis på den finska assistansreformens effekter.
  – Mitt liv är helt annorlunda. Jag bor i en egen lägenhet, jag har assistans 24 timmar om dygnet, säger hon och ler med hela sitt ansikte.
  Innan reformen bodde hon på institution.
  Elina konstaterar att kollektivavtalet fortfarande har mycket att önska, trots att hon är på arbetsgivarsidan.
  – Att avtalet tillkom var det bästa som kunde hända, annars skulle jag till slut inte hitta någon som vill arbeta hos mig. Men lönerna är för dåliga.
  Hennes assistent sitter bredvid och lyssnar, då och då vänder hon sida i papperna åt Elina.
  Hon har bara haft jobbet sen i september och säger först att lönen väl är okej, men ändrar sig senare:
  – Jag tror att fler skulle vilja jobba som personlig assistent om lönerna var bättre, säger Anniina Nikkinen.
  Något som saknas i avtalet, som finns i nästan alla finska kollektivavtal, är minimilöner.
  – Det borde finnas i avtalet, säger Elina Akaan-Penttilä.

Ritva Väli-Hekkilä.Inte bara lönen är sämre för personliga assistenter. JHL:s ombudsman Ritva Väli-Heikkilä vill också förbättra semester- och sjuklönevillkoren.
Foto: Kimmo Mäntylä

I ett annat fönsterlöst konferensrum hos den finska motsvarigheten till Kommunal, JHL, försöker ombudsman Ritva Väli-Heikkilä, förklara den fackliga strategin bakom avsaknaden av minimilöner.
  – Vi tänkte att då kommer arbetsgivarna automatiskt betala alla assistenter på minimilönenivån och då blir det lägre löner för alla assistenter, säger hon.
  Men har inte andra yrkesgrupper inom JHL minimilöner?
  – Jo, det finns både i äldrevården och socialvården. Vi kanske vill införa det även för assistenter när vi höjt lönerna tillräckligt mycket.
  Nu har man fått igenom en sorts miniminivå ändå i praktiken, eftersom alla nyanställda assistenter går in på samma löner som de som jobbat några år. Och i de senaste förhandlingarna höjdes de allra lägsta lönerna rejält från 6 till omkring 9 euro per timme.
  Det speciella med den finska assistansmodellen är att i de allra flesta fall är brukaren arbetsgivare men lönerna betalas ut av kommunerna. På så vis har nästan fack och arbetsgivare bildat en allians, förklarar Ritva Väli-Heikkilä.
  – Vi har samma mål som arbetsgivarna och vi är överens om att villkoren behöver förbättras, men kommunerna är besvärliga.
Något som exemplet med semesterersättningen som inte betalats ut i Helsingfors visar.
  Vad har facket för vapen att förbättra villkoren?
  – Vi kan gå till domstol, sen är det arbetsgivarnas sak att dra kommunen inför domstol.
  Det är mycket som liknar den svenska situationen, många av frågorna från assistenterna till facket handlar till exempel om vad man får och inte får göra som assistent.
  Ett första fackligt nätverk har nyligen bildats. De har haft ett möte.
  – Yrkets status kan bara öka genom att yrkesgruppen själv börjar respektera sig och sitt jobb, säger Ritva Väli-Heikkilä.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2013-02-13 08:00