Han är en hyvens man, den där Ingvar Carlsson. Oförstörd, nästan som Tage… Kanske lite tråkig, men reko. Inte alldeles älskad när det begav sig. Men idag verkar han högt aktad bland politiskt intresserade i allmänhet. Kanske blir det så med åren.

Ingvar Carlssons politiska och personliga lärdomar ska här rymmas på drygt 160 sidor. Om man på de sidorna ska beskriva ett politiskt liv som startade under 1950-talet under Tage Erlanders dagar förstår man att lärdomarna blir av skissartad natur. Han har tidigare skrivit betydligt mer omfångsrika politiska memoarer, så vad nytt är att hämta? I förordet skriver han att det är slutsatserna och lärdomarna han vill förmedla. Spänningen i rutinarbetet, och att det är unga och politiskt intresserade som är en given läsekrets.

Han är mannen som inte sökte maktpositionen, men som ändå hamnade där. Han beskriver hur han älskar att planera.  Hur han skriver listor och vill ha kontroll, när det inte blir på det vis som han planerat ”korrigerar” han sin planering.

Men en vinternatt i februari 1986 förstörs Ingvar Carlssons planering för alltid. Olof Palme mördas och Carlsson träder in som statsminister och ordförande för Socialdemokraterna.

Idag skriver han om de nyliberala idéer som vinner genomslagskraft under 1980-talet. Att Socialdemokraterna var för defensiva. ”Underskattningen av nyliberalismen var mitt livs största politiska misstag” skriver han. S förlorar makten om problemformuleringarna och han undrar om S kunde gjort mer för att hejda offensiven. Med tanke på den politik som S drev under 1980- och 90-tal: åtstramningar, nedskärningar i offentlig sektor, avregleringen av finansmarknaden, uppgörelser med Centern och Folkpartiet, vilken LO kritiserar för att försämra för löntagarna… för att bara nämna några är det lätt att ge honom rätt.

Carlsson konstaterar att han blir extra glad när han utsett kvinnor. Han blir stolt av att se dem växa, skriver han. Och så radar han upp deras namn efter varandra, ett efter ett. Bara namnen. Mona Sahlin får en hel mening, hon ”står för fart, fläkt och förnyelse”. Så mycket mer blir det inte sagt. Närmast finns ändå männen: Tage, Olof, Kålle (ja, nuvarande LO-ordföranden var Carlssons pojke som SSU-ordförande) och Harry. Där finns det berättelser att berätta och anekdoter att föra vidare.

Anna-Greta Leijon ges mer utrymme. Att han inte klarade av att hålla ett löfte till henne i samband med Ebbe Carlsson-affären skaver fortfarande i honom, samtidigt som hon fortfarande görs till syndabocken framför andra.

Till bokens nackdelar hör att den skummar på ytan utan att riktigt gå på djupet i någon fråga (förutom kanske uppväxten och modern). Han hoppar mellan tid och rum och ämne. Det leder till att händelser och omdömen upprepas på flera ställen i den ändå korta boken, vilket ger ett lite slarvigt intryck.

Är det då, som Carlsson önskar, en bok för unga och politiskt intresserade? Nja, de lär sig att minnet är selektivt men får för lite av Carlssons politiska överväganden och analyser. Kanske borde de gå direkt på de politiska memoarerna.