Lena Asplund.

”Ett par små ord och plötsligt står vi alla och skrattar – nej, allt platsar inte i en tidning.

Egentligen blev jag lite betuttad redan första dagen, ’här existerar ingen mobbning’, sade de. Ja, det visade sig att jag hamnat i just himmelriket, fast i den versionen som finns på jorden. Dagligen omges jag av de finaste människorna, allt från kocken Ida, som tagit hand om mig från dag ett, till alla – precis alla – kollegor, vårdpersonal och äldre. 

Stämningen är varm och det finns alltid tid för lite småprat och skoj, antingen när vi står och arbetar, eller om någon går förbi: ’Jaså, har vi ont i huvudet igen? – är alla hästar hemma då?’. Eller som den gången jag skulle koka ägg och satte på ugnsvärmen i stället för ångan – äggen stektes. Ja, det där fick man ju höra ett par år. Sedan uppskattar jag själva jobbet, att diska, duka upp för frukost och greja. Ibland får jag en liten idé och då säger de ’äh, vi testar!’. En dag hade jag tröttnat på skrivbordet inne på kontoret, som vägrade komma överens med mig och dammsugaren, alltid blev det krock. Så vi justerade bordet och rummet blev till och med större. 

Med fem år kvar till pensionen njuter jag av varje dag. Man går hem och är nöjd med sig själv. När fredag­en kommer är man ju trött, men på lördagen längtar jag till måndag igen. Jag är lyckligt lottad.”