Det går nästan att känna lukten av gammalt ålderdomshem. Anna Eborn dokumenterar en plats där tiden stått still i många decennier. Ingenting skvallrar om att filmen gjorts på 2010-talet.

I berättelsen skymtar 1900-talets grymma behandling av den svenskspråkiga minoriteten i Gammelsvenskby. Krig och omflyttning. Det ligger som en klangbotten åt Lidas öde. Hon som på sjungande gammalsvenska berättar om det svåraste med flykt i rösten. För vad som är sanning är inte alltid en självklarhet. Det som är sant för en, är det kanske inte för en annan.

Filmen ”Lida” handlar lika mycket om vilka berättelser som vi omger oss med för att klara av att leva, som om det som faktiskt skett. Även om de historiska händelserna nämns så är det inte de som står i fokus. Det är istället relationerna mellan dem som blivit kvar. Anna Eborn har gjort en dokumentärfilm där fotot och det långsamma tempot har en lika viktig roll som personerna den skildrar. Det är lika vackert som skört.