Flyktingbarnen har lärt Linda att kramas

|Hon försöker att hinna säga hej då till alla tolv killarna innan de går till skolan och likaså ge dem en kram när de kommer hem. Linda Olsson jobbar på ett boende för ensamkommande unga i Linköping.

Killarna på boendet är mellan 16 och 18 år. De är där för att lära sig att ta hand om sig själva innan de ska slussas ut till ett självständigt liv. De bor i små lägenheter på tre våningsplan och Linda Olsson kallar det den dagliga motionen när hon tar trapporna upp för att väcka sjusovarna så att de ska komma i tid till skolan.

– Jag vet vilka som har svårt att komma upp på morgnarna och brukar dra dem i tårna eller killa dem under fötterna om de inte går upp, säger Linda Olsson.

På bottenvåningen finns gemensamt tv-rum och där finns också personalens kontor som är belamrat med scheman för killarnas skolgång, aktiviteter, möten med socialförvaltning, Migrationsverket och gode män, bland annat. Det är som en logistikcentral.  

– Jag skriver post-itlappar till mig själv för att komma ihåg allt. Över huvud taget är det mycket dokumentation runt varje kille. I början vet vi oftast bara namn, ålder och språk, säger Linda Olsson. 

Killarna har varit med om svåra saker, förutom den långa resan så har de varit utsatta för misshandel, fängelsevistelse och vissa av dem har också sett sina familjer dödas. Linda Olsson säger att de helst inte vill prata om det de varit med om. 

– Det kan vara tabubelagt för dem att prata känslor, men vi ser när de mår dåligt. Många vill bara glömma det hemska och gå vidare. Och det allra första de vill göra när de kommer hit är att försöka ta reda på var deras familj finns, det andra är att de vill gå i skolan. 

Personalen består av lika delar kvinnor och män, men Linda Olsson tror att det i vissa situationer kan vara en fördel att vara kvinna i kontakten med killarna. De ser henne som en kvinnlig släkting och en av dem kallar henne moster Linda på sitt modersmål.  

– Jag trodde inte att jag hade någon ”omhändertagande gen” innan jag började här. Nu har jag varit här i fyra år och har lärt mig att kramas. En kram och ett vänligt ord kan betyda mycket för den som känner sig helt ensam. Och det ger mig lika mycket som jag hoppas och tror att det ger dem.

Runt tretiden slutar killarna skolan, de flesta kommer in och säger hej och tar emot en kram innan de går upp till sina lägenheter. En vill ha Lindas hjälp att sy igen ett hål i sin svarta jacka. De resonerar om de ska göra det med lapp eller med bara tråd. Och de gör det på svenska. Det är mycket killarna på boendet ska lära sig: laga mat, tvätta, städa och betala räkningar. 

Linda Olsson går på ett rullande schema och jobbar natt ungefär sex gånger i månaden. Då är hon ensam personal på boendet och sover i sängen som står bakom en skärm på kontoret.

– Men jag sover helt värdelöst på jobbet. Så när jag kommer hem efter att ha jobbat natt så sover jag alltid en timme, men inte mer – då blir dygnsrytmen rubbad. 

Det finns möjlighet för Linda Olsson och hennes kollegor att ha extra bemanning på natten om de upplever att det finns en ungdom eller en händelse som känns hotande. Och de har alltid tillgång till en ansvarig samordnare som har jour om de behöver råd eller stöttning. 

Är du rädd på jobbet?

 – Jag känner ingen rädsla i arbetet med ungdomarna. Och eftersom vi är centralt placerade känns så känns även området ganska lugnt. Det jag kan känna oro för är externa aktörer och händelser mer än de som bor på boendet. 

Dörrklockan nere i porten ringer och Linda Olsson springer ner för att öppna. Det är en god man för en av killarna. Hon har varit i kontakt med Migrationsverket och har information. Den här gången handlar det inte om en utvisning. 

– Det är fruktansvärt jobbigt när någon som bott här blir utvisad. En gång var jag med på Migrationsverket när en kille fick beskedet som skulle verkställas direkt. Jag stortjöt, han bad att få slippa handbojor på resan.

Fotnot: Av hänsyn till ungdomarna skriver vi inte ut namnet på boendet.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2016-03-10 07:00