LO:s avtalssekreterare är allt annat än positiv till S- och MP- uppgörelsen om riktade statsbidrag för att höja lärarnas löner. Torbjörn Johansson tycker inte att politiker ska gå in och lyfta särskilda yrkesgrupper.

– Det här liknar kladdiga klåfingrar – staten ska inte lägga sig i lönebildningen. Låt bli!

Vad får det för konsekvenser?

– Att andra grupper som också är eftersatta skriker på åtgärder och då får vi en statlig lönepolitik. I tangentens riktning får vi en lösning med poängsystem för att se vilka som är mest eftersatta, då hamnar vi i ett sovjetiskt lönesystem och det är helt orimligt. Tänk hur det blir under valår när politikerna börjar appellera till olika grupper genom att lova att höja deras löner.

Om man vill se relativlöneförändringar. Hur gör man?

– Ska det fungera måste det finnas acceptans från andra grupper så att man inte hamnar i en kompensationsdiskussion. Lärarna kanske har dåliga löner. Men undersköterskorna, barnskötarna… säger man att de är överbetalda eller vad säger man egentligen? Relativlöneförändringar bygger på att andra grupper säger att det är okej, till exempel genom samordningen inom LO-kollektivet eller TCO-kollektivet. Det här är fackets jobb.

Stefan Löfven som kommer från fackföreningsvärlden ger sig ändå som politiker in i lönebildningen. Varför kommer den här uppgörelsen?

– Skolan i sig har blivit ett stort bekymmer och man vill väl visa beslutsamhet. Jag har inte sett förslaget i detalj över hur de ska styra pengarna, men jag har svårt att se hur det ska gå till. Vissa lärare arbetar privat och hur ser man till att pengarna inte används till vinst i stället för lön till exempel, säger Torbjörn Johansson.