Sonen är en månad gammal och sin 19-åriga mamma Ushas stolthet. Mamma, pappa, syster och bror bor tillsammans med farbroderns familj på några få kvadratmeter i ett slumområde i New Delhi. Ushas man är även han en gåva från Gud. Han har arbete och han dricker inte. Det är ovanligt i slummen.

Familjen bor i ett rum på några få välstäd­ade kvadratmeter i ett slumområde i New Delhi, Indien. Mamma Usha var bara 17 år när hon gifte sig och fick sitt första barn, en flicka. Nu när sonen kommit är hon nöjd. 19 år gammal behöver hon kanske inte föda fler barn.
Om hon fått ytterligare en dotter hade barnafödandet antagligen inte varit över. Budskapet att en familj helst ska ha 2-3 barn har gått hem i Indien. Med så få barn blir det ännu viktigare att få åtminstone en son, helst flera. Döttrar har blivit ännu mindre välkomna.
Om Usha och hennes man fått en andra dotter, och haft råd, kanske de hade bestämt sig för att göra en ultraljudsundersökning vid nästa graviditet, för att kontrollera fostrets kön. Om barnet visat sig vara en flicka kanske de hade lånat ihop pengar till en abort, och sedan försökt igen, med förhoppningen att få en son. Ultraljudskostnaden och abortutgiften är ändå lägre än vad det kostar att föda upp en dotter.

Usha Soni har gift sig inom sin kast – ornamentmålar­kasten.
Usha Soni har gift sig inom sin kast – ornamentmålar­kasten.

Mängder av privata kliniker har öppnat runt om i Indien, kliniker som erbjuder könsbestämmande ultraljudsundersökningar och selektiva aborter – trots att det är förbjudet. Bland dem som utnyttjar den nya tekniken är flickunderskottet störst. Rika och moderna städer som New Delhi och Ahmedabad har den största könsobalansen.  Bland högkastiga storstadsbor i delstaten Punjab finns bara 300 flickor på 1 000 pojkar!
Hemgiftssystemet betyder att brudens familj ska betala brudgummens familj för att de tar över dottern. Traditionen har på senare tid växt i betydelse och spridning, trots att det är olagligt. Att gifta bort en dotter är dyrt, både för fattiga och rika familjer. Att dottern inte skulle gifta sig vore en ofattbar skam, både för henne och för föräldrarna. Och efter bröllopet är dottern ”förlorad”.
Scenariot kring mamma Ushas eventuella val är fria fantasier. Hon säger ingenting i den riktningen. Hon är stolt över sin dotter, säger hon, och hon vet att de flickmord som hela tiden pågår i Indien är olagliga. Hon skulle inte sortera bort en flicka. Men nu, när sonen kommit, skiner hon ändå som en sol.

När byalkoholisten tittar in genom dörren, rycker några av kvinnorna ner sjalen för ansiktet. Blygsamt, som det anstår en sedesam kvinna.
När byalkoholisten tittar in genom dörren, rycker några av kvinnorna ner sjalen för ansiktet. Blygsamt, som det anstår en sedesam kvinna.

Till distriktet Rewari i delstaten Haryana åker jag med MAMTA, en organisation som sysslar med hälsoupplysning och opinionsbildning kring ungdomar och sexualitet. I Rewari-distriktet driver de verksamhet i 32 byar. Svenska RFSU stödjer MAMTA.
I byn kommer kvinnorna hastande med de minsta barnen på höften. Glittertrådarna i deras färgglada saris lyser och alla armbanden klirrar när de sätter sig på golv­et i samlingslokalen. Inga män får komma med. När byalkoholisten gungande visar sig i dörröppningen, drar flera av kvinnorna fram det tunna tyg som ligger över huvudet och täcker sitt ansikte. De är inte muslimer men en tillbakadraget blygsam kvinna visar inte sitt ansikte för främmande män, så tycker många.
Mina frågor handlar om risker för unga mödrar, om kvinnorna föredrar söner framför döttrar och om det är möjligt att göra ultraljud och abortera flickfoster. Svaren är till en början politiskt korrekta:  Visst har de hört att det förkommer barn-äktenskap i andra byar – men inte här.  Enligt indisk lagstiftning är det förbjudet för kvinnor att gifta sig före 18 års ålder – i verkligheten gör nästan hälften det ändå. En anledning är att föräldrarna vill vara säkra på att verkligen få sina döttrar bortgifta, och att yngre flickors ”heder” inte kan ifrågasättas. Särskilt självständig har kanske inte en 15-åring hunnit bli heller, nå­got som uppskattas av de svärföräldrar dit hon ska flytta.

Kvinnorna fortsätter att beskriva sin moderna by och armringarna glittrar i solgatan från dörröppningen. Man planerar sina barn så att det är ungefär två år mellan förlossningarna, säger de, det första ett eller två år efter bröllopet. De flesta har två, tre eller fyra barn. Många har döttrar och knuffar fram dem för att visa.
Ironiskt nog är den ökade jämställdheten ytterligare ett argument emot döttrar. Allt fler flickor går i skola. Det innebär ytterlig-are en kostnad som föräldrarna inte kan räkna med att få tillbaka.
När ett par gifter sig flyttar kvinnan enligt traditionen hem till mannens familj och lämnar ansvaret för sina egna föräldrar och deras ålderdom. Det ansvaret bärs av sönerna. I ett land utan socialt skyddsnät är det livsviktigt att ha barn som tar hand om en. I hinduismen finns dessutom begravningsritualer som bara kan utföras av söner.
Det vet de färgglada kvinnorna på golvet i byn.
Men om en familj har många flickor och inte vill ha fler?
– Då går det att göra ultraljud och få veta ändå…
Vill någon berätta?
Tystnad.

Det finns fler pojkar än flickor i de flesta indiska byar. Ändå kan man se många flickor på gårdarna eftersom deras bröder oftare får gå i skola – och flickorna behövs ju hemma.
Det finns fler pojkar än flickor i de flesta indiska byar. Ändå kan man se många flickor på gårdarna eftersom deras bröder oftare får gå i skola – och flickorna behövs ju hemma.

Men alla vet vad det kostar att göra en ultraljudsundersökning (800 kr) och en abort (700 kr) och att det kan göras på en privat klinik i staden Bawal. Antagligen vet de också att det är olagligt och inser att det är klokt att hålla inne med detaljer när utlänningen frågar.
I de fattigaste familjerna, och i områden där abortklinikerna ännu inte etablerat sig, fortsätter kvinnorna att föda barn tills de fått åtminstone en son. Där är dödligheten hos flickorna mycket högre än hos pojkarna. Flickorna får mindre mat, sämre omhändertagande och ingen vård om de skulle bli sjuka. Dödligheten är speciellt hög för flickor som fötts som tredje eller fjärde dotter.
När vi ska gå frågar jag om kvinnorna undrar något. Frågorna haglar: Hur många barn har jag? Vad äter man i mitt land? Är jag beredd att byta min glittrande glaspärl­ering mot en av kvinnornas guldring?

Fotnot: Karin Alfredsson är journalist och författare som varit i Indien för att göra research för sin fjärde bok i dokumentärthrillerserien om läkaren Ellen Elg. Hittills har tre böcker, ”80 grader från Varmvattnet”, ”Kvinnorna på 10:e våningen” och ”Klockan 21.37” publicerats. Boken om Indien planeras till nästa höst.

Färre flickor än någonsin

Flickunderskottet i Indien ökar. Enligt den senaste indiska folkräkningen från 2001 finns 35 miljoner färre kvinnor än män. Döttrar har alltid värderats lägre än söner i Indien, men under sista delen av 1900-talet såg det ändå ut att ha blivit bättre. Äldre kvinnor lever längre och diskussionen om flickors mänskliga rättigheter kanske hade nått ner i folkdjupet, hoppades många. Lagar hade också stiftats som ger flickor arvsrätt och förbjuder hemgift och könsselektiva aborter.
Men så kom 2001 års folkräkning som visade att flickunderskottet ökat.
1991 fanns i åldersgruppen 0-6 år 945 flickor på 1000 pojkar. 2001 hade siffran sjunkit till 927 flickor på 1000 pojkar. Så stort flickunderskott har aldrig tidigare registrerats.
Underskottet leder till många andra sociala problem som till exempel kvinnohandel, både för äktenskap och för prostitution.

Undersökning om flickmorden i Indien

Biståndsorganisationen Action Aid India och forskningscentret IDRC har gjort en djupundersökning i fem av de delstater som har det största kvinnounderskottet. De är stater med hög medelinkomst och hög utbildningsnivå. Totalt har 6 500 familjer intervjuats, för att få fram bakgrunden till flickmorden.
Här är några berättelser:

Ung kvinna som gjort abort:
Andra gången jag var gravid gjorde jag abort eftersom jag inte ville ha en dotter. Min man och jag grälade om aborten men jag sa att det här samhället inte värdesätter flickor och jag ville inte föda fram en... Fast jag tycker att abort är en synd, hade jag inget val. De pikar (från samhället och svärföräldrarna) som jag fått för att jag inte fött en son, och kunskapen om den låga status som kvinnor har i det här samhället, tvingade mig att abortera mitt barn... Med tanke på hur hon skulle plågas när hon väl var född var det lika bra att hon slapp."

Ung välbärgad stadsbo:
Det sägs att flera babyflickor dött i Thukars hus, men det har han inte gått med på. Nu har han bara en dotter. En av flickorna dödades kallblodigt av Thukars fru. Babyns mun fylldes med tobak och hon kast-ades i avloppstrumman.
En bybo hörde att barnet skrek och räddade henne. Han tog barnet till Thukars hus men han vägrade ta emot henne och hon dog efter fyra-fem timmar."

Två kvinnor från landsbygden:
En Jat Sikh-kvinna i Fatehgarh Saheb fick först två döttrar, och sedan en son. Den andra dottern fick ingen bröstmjölk, medan sonen ammades i fyra år."
Där fanns en Motti Bhua som brukade döda flickorna efter födseln. Hon placerade ett stolsben på barnets nacke och satte sig på stolen medan hon sa "Gå, baby, gå och skicka hit din bror."