Arbetsförmedlingens roll har gått från att i huvudsak förmedla arbeten till att kontrollera de arbetslösa. En radikal förändring, enligt sociologen och författaren Roland Paulsen.

– Fram till 1990-talet var förvisso alla överens om att a-kassan skulle vara lägre än lägstalönen på arbetsmarknaden. Men det nya är att samhället har börjat kontrollera vardagen för den arbetslöse. Man måste tillbringa hela dagar på aktiviteter som inte behöver bestå av något, bara för att. För att det är ansträngningen i sig som är viktig.

Paulsen menar också att kontrollen och hela synen på vad arbetslösa ska och bör göra under sin arbetslösa tid har att göra lika mycket med dem som har ett lönearbete.

– Det handlar om att upprätthålla arbetsmoralen i samhället. På det viset kan man med rätta säga att Fas 3 varit en framgångsrik reform. Den har sett till att de som är i lönearbete inte skapar sig några illusioner om det arbetslösa livet, säger Roland Paulsen.

Att han skrivit en bok om Arbetsförmedlingen tar sin början i hans egna erfarenheter av arbetslöshet.

– Under de månader jag var arbetslös utsattes jag ändå för en väldigt mild form av kontroll, men även de timmarna var svåra att försvara. De syftade inte till att jag skulle hitta ett jobb. Bara det lilla fick mig att känna av det absurda i systemet. Och då kan man tänka sig hur det är när man är långtidsarbetslös.

När Roland Paulsen var tillbaka på universitetet efter arbetslösheten arbetade han med ett projekt som kallades ”funktionell dumhet”. Det handlade om att studera en organisation med ett stort tryck på de anställda att begränsa det egna tänkandet. Valet föll på Arbetsförmedlingen.

Roland Paulsen beskriver en organisation där de anställda varje dag genomför beslut som de inte tror på. En värld som präglas av rädsla. Både för de arbetslösa och för de anställda på förmedlingen. För båda grupperna handlar det om att följa reglerna och inte ifrågasätta, eller i alla fall skarva för att tillfredsställa systemet.

Det handlar mer om att tillfredsställa mätsystem än att följa de professionella normer man lärt sig under sin utbildning. Och det ser man också inom vård, omsorg och skola.

Finns inte rädslan och kontrollen överallt, undrar jag. Jag tänker på arbetet i hemtjänsten där personalen tvingas programmera in varje steg de tar, varje åtgärd som utförs, exakta klockslag. Är Arbetsförmedlingen bara ett mikrokosmos av hela arbetsmarknaden?

– Lydnad är tyvärr någonting som präglar arbetslivet i stor grad. Man ser inte målet med det man gör och man ser kanske till och med att det är kontraproduktivt, men fokus ligger på gröna siffror. Det handlar mer om att tillfredsställa mätsystem än att följa de professionella normer man lärt sig under sin utbildning. Och det ser man också inom vård, omsorg och skola.

Det finns alltid ett alternativ till lydnaden. Att göra motstånd. Men straffet blir ofta hårt.

– Många av de människor som befinner sig i Fas 3 har hamnat där för att de medvetet valt att inte lyda. I boken berättar jag om arbetsförmedlaren Jan som gör aktivt motstånd och ifrågasätter beslut. Det slutar med att han själv hamnar i arbetslöshet.

Det finns omkring 400 000 arbetslösa i Sverige i dag. Antalet utlysta tjänster stannar vid 40 000. Men samtidigt som produktiviteten ökar talas det inte längre om att minska arbetstiden (vilket blev konsekvensen flera gånger under 1900-talet). I sin bok ställer Roland Paulsen frågan hur vi kunde gå med på att förvänta oss så lite av livet. Vad är hans eget svar på det?

– Arbetarrörelsen och vänstern garderar sig främst mot att det inte ska bli ännu sämre. En väldigt defensiv och konservativ strategi, även om jag förstår den för det kan absolut bli sämre. Men när det inte finns någon riktig vision om hur vi ska ta nästa steg blir det väldigt svårt att hoppas på något.

ID. Roland Paulsen

Bor: Lund.
Yrke: Sociolog.
Aktuell: Med reportageboken ”Vi bara lyder” (Atlas).
Bakgrund: Har tidigare skrivit bland annat ”Arbetssamhället” (Gleerups) som startade en arbetskritisk debatt.