Pappa hade kunnat vara här och nu med oss. Han hade kunnat gå omkring i skogen med sexårige Elliot och visat honom alla tappra höstfåglar, eller småbrottats med fyraårige Movitz och ritat roliga gubbar till lille Lykke så hon kiknade av skratt.
Men han finns inte här. Cancern tog honom. Och jag vänjer mig aldrig vid det tomrum som finns efter honom. I stället skriver jag om pappa, om och om igen, för att inte glömma vem han var. Jag försöker hitta guldkorn, klokheter han sa, kanske i förbifarten, som jag kan föra vidare till mina barn.
Och snart är det jul.

Trots att det är många år sedan jag levde i en missbrukarfamilj så får jag alltid ont i magen av jularna. Det är så höga förväntningar på mat, presenter, tindrande ögon och total harmoni.
Jag blir lite nervös av sådant. Som missbrukarunge märker jag direkt när något inte är som det ska. Alla familjehemligheter som ingen vill tala om. De ligger där och puttrar under ytan. En kommande skilsmässa som barnen ännu inte vet om, sorgen efter en älskad svärmor, ett dolt missbruk som ännu inte briserat i totalt kaos.

Den enorma ensamhet som ett litet barn kan känna i en sådan värld, den kommer jag nog aldrig att kunna beskriva för någon som inte har varit där själv. Men varje år vid den här tiden står jag i fönstret och spejar ut i mörkret efter något barn, ett litet barn som ingen ser, och som står där ute och längtar in i värmen.
“Mamma, vad tittar du efter?”, frågar Elliot. Jag hoppar till.
“Åh, ingen speciell. Jag undrade om det fanns någon därute som var lite ensam, som ville komma in i värmen.”
”Ja, mamma! Vi bjuder in alla på gatan! På ett stort kalas. Jag kan hjälpa till. Får jag hjälpa till, mamma?”
Han springer genast runt och skriver inbjudningar, ritar körscheman över vem som ska komma när och betonar myndigt att ALLA måste få varsin fiskdammspåse. Tanten med rullatorn, gubben i korvkiosen och flickan med de mörka korkskruvarna också. Han tjoar att han måste ha tejp och snöre. Nu med detsamma!
”Ballonger! Mamma, tror du tanten med rullator vill ha ballong?”
Jag blir full i skratt och det mörka, tunga över bröstet försvinner. Ja, mer ballonger till folket, tänker jag. Må ungarna och ballongerna lyfta oss över vintermörkret.

JA
till ballongfilmen ”Upp”- den värmer frusna hjärtan i alla åldrar.

NEJ
till dokusåpan ”Ullared” – en sorglig bild av köphysterin i Sverige.