De fem vännerna Daniel, Mark, Rico, Pitbull och Paul växer upp på båda sidor av murens fall i Leipzig. Vi får se glimtar från skoltiden i DDR, som kontrasterar mot det hårda liv de lever som tonåringar. De super, begår brott, startar en technoklubb och ligger i fejd med ett lokalt gäng nazister.

Ett tag känner de sig störst i världen, men precis som DDR föll samman gör också deras tillvaro det. Jag vet inte om man kan dra några slutsatser av hur det varit att bli vuxen i det gamla Östtyskland efter murens fall, men det är en stark symbolik.

Alla bra skildringar av destruktivitet måste även visa de vackra och roliga sidorna, det som gör att människor kan dras till det som i längden bryter ner. Det lyckas Medan vi drömde verkligen med. De fem vännerna hittar en mening i sin tillvaro, de har varandra och det finns några riktigt fina skildringar av hur det är att åka bil snabbt genom stan med sina kompisar. Att bilen alltid är stulen och att det verkligen inte är ett liv att eftersträva väjs det dock aldrig för – mörkret finns där hela tiden. Det är oerhört sorgligt och brutalt, men skildrat med en väldig kärlek för dem som det inte går så bra för i livet.