Jag har vikarierat som lärare också. Det var ingen dans på rosor alltid, om sanningen ska fram (och det ska den ju) men det förekom en del guldögonblick! Ett inträffade när jag hade lektion med en klass nioåringar och en pojke helt plötsligt utbrast:

”Jag vet var Andorra ligger!”
  ”Vad bra!” sa jag och förväntade mig att han skulle säga att Andorra låg mellan Frankrike och Spanien.
  ”I vecket!” sa han som den självklaraste saken i världen.
  ”I vecket?” sa jag.
  ”Ja, mellan sidorna sjutton och arton. I kartboken!”

Själv hade jag en fantastisk lärare. Han hette Kjell och undervisade i biologi. Kjell såg alltid ut som en obäddad säng. Håret på ända och velourtröjan (ja det var sjuttiotal), inte alltför sällan, ut och in. Munnen såg man aldrig för den var inbäddad i ett gigantiskt stort skägg (där det förmodligen bodde en och annan biologisk produkt). Han hade trätofflor och omaka sockar, ofta en grön och en röd (ja han var miljöpartist). Så rökte han pipa och hade väldigt många barn.

Kjell hade den otroliga förmågan att kunna få en mollusk att verka intressant. Hans engagemang smittade av sig som en farsot genom klassrummet och snart var alla elever uppslukade av grodyngel och pH-värde. Till och med det gamla plastskelettet Benjamin väckte nyfikenhet och vetgirighet. Kjell borde fått en skalbagge, eller jag menar guldbagge, för sin fantastiska insats som lärare. Något säkerligen även många av dagens lärare är väl värda.

Och när Kjell, tjugo år senare, grät i direktsänd radio på grund av försurningen i våra sjöar, ja då grät jag med honom.