Madeleine Andersson
Fanny Ambjörnsson. Foto: Madeleine Andersson

När städningen sitter i kroppen

|Varför har vi så svårt att frigöra oss från skammen över ett ostädat hem? Och hur kommer det sig att städning är så negativt laddad, när det bara är en syssla bland ­andra? Det utforskar Fanny Ambjörnsson i en kommande bok.

Städning.Det är i början av dec­ember 2016 och på SVT berättar nyheterna att många drabbas av julstress. Främst är det kvinnorna som jagas av ambitionen om ett fint hem till jul. Expertens råd är att ”säga nej”. Inte vara en så ”duktig flicka”. Jag fnys­er när jag hör inslaget. Som om det vore så lätt. Som om det inte handlade om djupt rotade könsroller. Men varför är det egentligen så svårt att kasta av sig det där måstet att ha rent och snyggt hemma? 

Genusvetaren och socialantropologen Fanny­ Ambjörnsson menar att vårt förhållande till renhet går betydligt djupare än vi tror. Vi bär med oss ett kulturellt arv. Vi rör oss jämsides med våra mammors dammtorkande och våra pappors icke-seende.

– Vi ärver kroppsliga mönster. Det sitter så djupt i oss att den här ordningen känner jag mig bekväm med. Att vi borde städa inför jul men inte har gjort det blir en kroppslig känsla av obehag, säger Fanny Ambjörnsson. 

”Det blir både en fråga om att vara rätt sorts kvinna, alltså respektabel, och om att ha trovärdighet att ta hand om kommande släkter, alltså barnen.”

Hon har tidigare borrat i hur tonårstjejer skapar sin könsidentitet och undersökt vad vår inställning till färgen rosa säger om vår syn på klass och kön. Att hon nu ger sig på städning säger hon beror på att det är en så trivial vardagsgrej som samtidigt säg­er mycket om vår tillvaro. I ett 30-tal intervjuer har hon utforsk­at männi­skors inställning till att feja och skura. De intervjuade är både ensamstående och sambor, kvinnor och män från alla klasser och med olika sexuell identifikation. Men i slutändan blev det mest ­material från kvinnor i medelåldern. 

– De hade mer tankar om det här och började snabbt berätta om sina erfarenheter och om sin egen mamma, hur hon gjorde. Männen var lite mer frågande till varför jag frågade dem.

Hon menar att det är mycket svårare för kvinnor att kasta av sig föreställningar som förknippas med en kvinna som städar eller inte.

– Det blir både en fråga om att vara rätt sorts kvinna, alltså respektabel, och om att ha trovärdighet att ta hand om kommande släkter, alltså barnen. 

Det fanns dock några män bland de intervjuade som visade tecken på samma djupa känsla av ansvar för det rena hemmet. Det var de pappor som separerat från sin partner och periodvis hade ensamt ansvar för barnen. 

–   För dem ingick städningen i processen av att göra sig till en bra pappa.

”Arbetarklassens kvinnor har haft en stolthet i att hålla rent hemma, inte minst för att visa sig respektabla.”

Att städningen har så förtvivlat dåligt rykte och låg status tror Fanny Ambjörnsson kommer sig av att det är en handling som går ut på att ta hand om avfallet. Det som ingenting är. Städning är repetitivt och blir aldrig färdigt. Och till råga på allt förknippat med kvinnor och underklass. Historiskt är det arbetarklassens kvinnor som skött skur­andet, även i andras hem. Samtidigt som de själva, av högre klasser, blivit betecknade som smutsiga, i behov av uppfostran.

–   Arbetarklassens kvinnor har haft en stolthet i att hålla rent hemma, inte minst för att visa sig respektabla. 

Även i dag finns bilden av att medelklass­kvinnorna i högre grad kan vara lite bohemiskt slarviga, medan deras systrar i arbetarklassen tar mer allvarligt på dygden att ha rent och fint.

– Det finns en föreställning om att de inte har förstått att det här inte är det viktiga i livet, säg­er Fanny Ambjörnsson.

Hon tror dock att vi alla i verkligheten är lika fast i vardagslivets ångest över dammråttorna i hörnen, och inte minst – vad folk ska tänka. 

Några enstaka av de intervjuade upplevde ett slags njutning av städandet. Som något meditativt. Och Fanny Ambjörnsson vore inte socialantroplog om hon inte läste in ett spår av samhällskritik i det.

 – Jag tror man kan se fröna till någon form av feministisk lönearbeteskritik. Varför inte arbeta för ett samhälle där det obetalda arbetet räknas in i dagsverket – och vi alla delar på alla sysslorna? 

Fanny Ambjörnssons studie beräknas vara klar till nästa år.

 

Tre röster om städning

(från Fanny Ambjörnssons intervjuer)

 

Iris, 40 år:

”Mamma förde in all sin frustrationsångest och aggression i städningen. Hon städade på lördagar, flera timmar hela huset och hon var inte nöjd förrän det verkligen var skinande rent och doftade gott och allt var vädrat, dammat och diskat. Och då kunde hon sätta sig ner och slappna av och då var det så skönt för hon var glad och nöjd och vi var framme på nåt sätt. Då fick man lördagsgodis och lyssna på radio eller se nåt på tv tillsammans.”

 

Städning.Ingrid, 45 år:

”På alla andra områden har jag hittat strategier att förhålla mig till den här barndomsångesten. Men när jag började storstäda så kom den så här oförfalskad i ryggen. Det tog mig fyra dagar att storstäda den här lägenheten och jag mådde verkligen skitdåligt hela tiden. Och jag var inte ens nöjd efteråt, jag var bara väldigt trött och det kändes tröstlöst för att jag var ensam och det tog aldrig slut och det var så mycket som skulle göras.”

 

Ingrid (om sin mammas syn på städning):

”Det sitter i ryggmärgen. Hon kommer ibland. Inte jätteofta, men då är hon väldigt noggrann med att inte säga nånting. Hon kommer alltid med ­olika tips på hur man ska städa saker och ting, men det är inte kopplat till att hon kommer hit, utan det sker på andra platser. Men däremot, när hon kommer hit så känner jag hela tiden vad hon tänker och vad hon ser. ”

 

Johanna, 50 år:

”På något sätt påminner det om en kärlekshandling, helt enkelt, städningen. Man visar att man tar hand om det stället där man bor, om sitt bo, och att det är någonting fint med det. Det är som en läkande process, det är något reparerande eller vad jag ska säga.”

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2017-05-23 08:50