KA I SYDAFRIKA.

Det har gått snart två år sedan hon blev utkastad från den rika vita familjen där hon arbetade, men Nellie van Zyl har svårt att prata om det utan att bli upprörd.

– Det började när jag bad min chef att anställa någon mer, bara över julen för jag var så trött, så trött, säger hon. 

Mannen hon arbetade hos var en inflytelserik äldre företagsledare i ett av Kapstadens rikaste områden. Hon var vad man kallar ”in house domestic” i Sydafrika. Det betyder att hon bodde i huset under de dagar hon arbetade och bara kom hem till sin egen familj på sin enda lediga dag. Arbetsplats­en var ett stort herrgårdsliknande hus med flera matsalar, vardagsrum och fem toa­letter. All städning, tvätt och matlagning gjorde Nellie ensam. Ofta hölls middagar för ett dussin gäster. Hon kunde stå i tvättstugan till klockan elva på kvällen, bara för att börja igen vid sju morgonen efter. Till slut blev Nellie van Zyl sjuk och opererades för magbråck. Arbets­givaren anställde en person tillfälligt, men bestämde snart att hon borde klara arbetet själv.

– Han sa att jag bara var lat. Men jag vet att de flesta andra som arbetade i de lika stora grannhusen var flera. Det blev för tungt att vara ensam. 

 

LÄS OCKSÅ: Hushållsanställda fortsätter sin kamp

 

Nellie pratar intensivt och har med sig en stor hög med papper som hon samlat på sig när hon drivit sitt fall genom instanserna i Sydafrikas rättsväsen. För det är där konflikten till sist har hamnat. Nellie beskriver sin arbetsgivare som hård, ”av den gamla världen”. Samtidigt fungerade deras relation ganska bra och det var egentligen inte relationen till honom som gjorde att hon anmälde. Han kunde ta att hon sa ifrån och stod upp för sig själv. Det gjorde däremot inte de vuxna sönerna. När de var på besök med sina familjer anklagades hon ofta för olika saker, som att stjäla. En av sönerna kom in i köket en dag när hon stod och strök i köket samtidigt som tv:n stod på. Lång och bred ställde han sig nära. Han frågade vad hon höll på med. 

– Jag stryker sa jag och visade berget med tvätt som jag höll på med. Du tittar bara på tv, skrek han och ryckte ur kontakten, berättar Nellie.

”Jag gick till polisen och gjorde en anmälan, men det hände ingenting.”

Han gick ut, men senare samma kväll kom han in i köket och hotade henne. 

– Jag var säker på att han skulle slå mig. Men hans fru gick emellan. 

Sonen skrek att Nellie skulle ut ur hans fars hus. Hon grät sig igenom den natten på sitt rum. När hon berättade för sin arbetsgivare vad som hänt fick hon veta att hon inte längre var välkommen. Något skäl till uppsägningen fick hon aldrig. Inte heller några referenser.

– Jag gick till polisen och gjorde en anmälan, men det hände ingenting.

I dag har det gått snart två år sedan hon anmälde sonen för hoten. Arbetsgivaren har erkänt felaktig uppsägning och erbjudit henne tre månadslöner. Men anmälan mot sonen vill familjen inte kännas vid. Inte polisen heller. Nellie van Zyl har kämpat sig igenom flera instanser, grälat med utredare och krävt att få veta varför hennes mål gång på gång läggs ner. På åklagarmyndigheten har man sin uppfattning klar. 

– Det här handlar om de som har och de som inte har. Folk tror på vad de rika säger, men de lyssnar inte på en fattig. Särskilt inte när ord står mot ord, säger en jurist med insyn i fallet.

 

FILM: Sång och dans när facket har möte

 

Det är lätt att fråga sig varför hon stannade så länge som hon gjorde. Det handlade om lönen. Hon tjänade nästan 2 500 kronor i månaden. Det är mer än vad många andra hushållsanställda får. I dag försörjer hon sig på timjobb hos flera olika familjer. 

– Jag ligger efter med hyran varje månad. Men jag får ta det. Jag ska aldrig hamna i samma utsatta position igen. Jag har börjat träna karate och ska ta körkort så att jag kan få bättre arbeten. 

Nellie skiner upp när hon får frågan hur hon blivit så stark. Hon berättar om sin pappa som var trött på fattigdomen som lantarbetare och såg till att hon fick börja på high school. Där öppnade sig en ny värld. När hon senare fick jobb som servitris på ett stort hotell med gäster från hela världen förstod hon att det fanns ett annat sätt att leva.

– Jag blev stark för att mina föräldrar lärde mig att du måste arbeta för det du vill ha och att du faktiskt kan hoppas på något bättre. Och för att överleva måste du skaffa dig kunskap så att du vet hur.

”Jag måste driva det här så långt jag kan så att andra hushålls­anställda törs höja rösten.”

Det har hon haft nytta av i processen mot arbetsgivaren. Hon pratar nästan kärleksfullt om biblioteket i centrala Kapstaden där hon har blivit stamgäst. Det är här hon läst på för att kunna driva sin sak själv. Om sydafrikansk arbetslagstiftning, om tidigare fall, om instanserna hon måste gå igenom. Hon har precis fått veta att fallet ska tas upp igen i en sjunde instans, men vet att det inte behöver betyda så mycket. Det kan fortfar­ande ta många år att komma någonstans.

– Men jag kan vänta. Jag måste driva det här så långt jag kan så att andra hushålls­anställda törs höja rösten.

Fotnot: Kommunalarbetarens reportrar Helena Gunnarsson och Pernilla Josefsson har gjort en reportageresa till Sydafrika med hjälp av ett stipendium från Union to Union (före detta LO-TCO biståndsnämnd). Detta är den tredje och sista delen.