Nu vågar Ann Marie säga vad hon tänker

|Hon blev lämnad med fyra små söner och stod utan jobb. Hon har kämpat med sin självkänsla och att stötta sina barn. I dag är det svårt att tro att Ann Marie Nilsson-Petersson varit den som sitter tyst längst bak.
– Nu ställer jag mig gärna längst fram.

Hon står på busshållplatsen vid Frölunda torg. Hon tittar uppåt, trots regnet och snålblåsten. Hon gör det för att hon tycker om känslan, som att vara vid havet. Hon tittar också upp mot ett av höghusen, mot det som var hennes mammas sovrumsfönster. Det gör hon alltid när hon väntar på bussen som tar henne till arbetet på Mölndals sjukhus. Psykosavdelning 242. För mamman har alltid funnits där. Vem skulle annars ha fixat middag till sönerna, som alla har fått namn på K?

Yngsta sonen var nio månader och Ann Marie var 30 år gammal när maken lämnade nycklarna på diskbänken och flyttade hem till en annan kvinna. Han tog med sig motorcykeln, båten, bilen och företaget som försörjde familjen. 

– Men han tog inte med sig det viktigaste, våra fyra söner. Och jag fick behålla tvättmaskinen och torktumlaren för det var tre maskiner om dagen. Barnen skulle alltid vara hela och rena, säger Ann Marie på en ovanligt mjuk men omisskännlig göteborgska. 

I dag är Ann Marie nära vän med mannen som lämnade familjen. Hon pratar så förstående om att hans kärlek till barnen är lika stor som hennes, även om han inte visat det på samma sätt. Men visst fan var jag förbannad, svarar hon på min fråga. Fast störst var förtvivlan. Hur klar­ar man sig själv med fyra ungar? Det var mannen som försörjde familjen, Ann Marie jobbade extra i korvkiosk och som bingovärdinna. 

– I den här situationen hittade jag en drivkraft som jag inte hade hittat om jag var gift. Som jag hittade för att jag var tvungen att fajtas själv. Drivkraften var att det ska gå bra för mina barn. De ska vara väluppfostrade och ha varsin hel själ.

”Jag kan få patienter som gjort hemska saker men jag går in i mötet där och då, man får släppa värderingarna och se männi­skan.”

Jag står i Ann Maries kök och hon ber mig lyfta på benen så att hon kan blåsa mina våta strumpbyxor med hårtorken. Jag har ringt och frågat om vägen, ondgjort mig över att blåsten tog sönder mitt paraply. Hon har kallat mig hjärtat och frågat vad jag vill ha för te. Snart sitter vi i köket med varsin rosig kopp Earl grey och ostsmörgås. 

Föräldrarollen är central hos Ann Marie. Inte bara för att hon uppfostrat fyra söner själv, hon har också tagit med den in på psykosavdelningen. Hon ser stora likheter mellan föräldrarollen och skötarrollen. 

– Jag måste vända och vrida för att förstå mitt barn ur alla vinklar. Jag gillar inte allt de gör men det tar inte bort min kärlek. Jag kan få patienter som gjort hemska saker men jag går in i mötet där och då, man får släppa värderingarna och se männi­skan.

Med barnen fick hon lära sig att hantera rädsla. Första gången den storvuxna sonen bröstade upp sig mot henne blev hon först rädd, men markerade. På jobbet är det lika viktigt att sätta gränser om det kommer en kränkning.

– Jag kan gränssätta mina patienter. Jag tog in respekten och tog bort rädslan.

Ann Marie pratar mycket om det soci­ala arvet. Hennes pappa var likadan som barnens pappa. Frånvarande. Tre av Ann Maries söner är redan fäder och hon blir stolt när hon ser att de prioriterar sina barn.

– Jag har pratat mycket med dem om neutralt föräldraskap. Det handlar inte om man har byst eller penis. Jag har sagt att ”ni ska vara som jag är” och de har tagit efter mitt föräldraskap som jag fick ärva av min mamma. 

”Jag älskar att jobba med demens och psykos. Det finns en röd tråd – att nå in till den friska kärnan längst in.”

Ann Marie såg framför sig att hennes barn skulle bli kriminella. Frölunda var en förort med soci­ala problem och låga skolresultat. Och Ann Marie hade alltid ont om pengar. I början fick hon socialbidrag, sedan började hon jobba på brottarklubben där hennes pappa var ordförande. Eftersom alla fyra söner började träna brottning kunde Ann Marie jobba heltid utan att ha dem åtta timmar på förskola. Hon såg till att vara närvarande, var alltid klassmamma, öppnade upp sitt hem för ungarnas kompisar, även de ”busiga”.

– Jag blev både arg och glad när en lärare sa ”Ann Marie, det märks inte att dina barn är skilsmässobarn”. 

Det behöver inte vara negativt att vara fattig, säg­er Ann Marie. Visst, ofta tog hon med barnen till godisaffären, ville kompensera för att de inte hade råd att göra så mycket roligt. I efterhand ser hon hur hennes självkänsla minskade i takt med att vikten ökade. 

Hon höll fast vid att barnen alltid skulle få månadspeng att köpa vad de ville för. Då respekterade de när hon sade att pengarna är slut. 

– Mina ungar är halva priset-ungar. För de äter mycket, det är stora ungar. Det är klart jag gick hem och gjorde det billiga till middag.

40 år gammal fick Ann Marie läsa till undersköt­erska genom Arbetsförmedlingen, samtidigt som ena sonen läste samma utbildning på gymnasiet. Hon valde inriktning mot psykiatri och tyckte att det var så roligt att hon fortsatte läsa socialpsykiatri och barn- och ungdomsmedicin. Även geriatrik, för målet var först att jobba med demenssjuka, vilket hon också gjorde ett tag. Hon fick uppleva hur något hände i tanterna när de satt och vispade grädde.

– Jag älskar att jobba med demens och psykos. Det finns en röd tråd – att nå in till den friska kärnan längst in. 

”När ungarna kom upp i tonåren såg jag att jag hade lyckats med målet som var fyra hela själar. Det var mitt livs karriär.”

Men Ann Marie hade ofta ont i magen. Hon pluggade heltid, jobbade halvtid, tog hand om barnen och som om det inte räckte stod hon på Frölunda torg och sålde bingolotter för brottarklubben. Det var det där sista som gav henne mest ont i magen, hon var så blyg. Jag har svårt att tro Ann Marie när hon säger att hon alltid varit ”den tysta längst bak”. Hon pratar högt och mycket, säger vad hon tycker och tänker. Vågar sticka ut. En magsäcksoperation var en hjälp på vägen. Men framför allt hade hon lyckats med det viktigaste.

– När ungarna kom upp i tonåren såg jag att jag hade lyckats med målet som var fyra hela själar. Det var mitt livs karriär.

Även yrkesrollen har hon landat i efter att ha provat många olika jobb. Hon älskar att vara skötare men är i dag även huvudskyddsombud. Det är en tuff avdelning hon jobbar på, mycket hot och våld. ”Det viktigaste jag har”, säger hon om larmet som hon fäster på sin blå bussarong när vi kommit in på sjukhuset. Närvaro och tyst kommunikation är ledorden i arbetet, särskilt eftersom de flesta av Ann Maries patienter har utländsk härkomst. 

– Jag måste vara nära patienterna. Man tycker inte att man gör så mycket på en psykosavdelning för man står mest och läser in.

Den tredje rollen som Ann Marie äntligen landat i är som kvinna, säger hon. Rosorna på strumporna är ett nytt inslag i hennes liv, hon vill känna sig fin för sin egen skull. Men hon har också tagit upp kontakten med en ungdomskärlek…

Nu är det dags att stänga dörren. Till den låsta avdelningen får vi inte följa med och förälskelser är väl nästan som finast när de får vara lite hemliga. 

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2016-03-31 10:55