Strunta i betyget! Den här filmen vandrar längs hela betygsskalan fram och tillbaka, från fem till ett och tillbaka till fem. I stunder är det lysande berättat, i andra delar känns den mer som Von Triers dagbok över sina egna sexuella fantasier.

Mycket sex är det. Filmen berättar historien om kvinnan Joes liv och hennes extrema behov av sex ända sen tonåren. Och hon knullar och knullar tills den dagen hon blir kär och plötsligt inte känner någonting. Då börjar jakten på att återfå orgasmen vilket leder till att hon söker sig till våld och sex med sadistiska inslag. Parallellt med ramberättelsen utspelar sig en annan historia mellan huvudpersonen och Stellan Skarsgårds rollfigur, Seligman, som är den som lyssnar till Joes historia.  Han gör historiska utvikningar och moraliska reflektioner och detta kammarspel i filmen blir som en intressant kommentar till huvudberättelsen. Von Trier har en förmåga att hela tiden ligga steget före betraktaren. När jag sitter och undrar vad karln egentligen vill säga, kommenterar han just detta i ett självironiskt infall.

Säga vad man vill om denne man men han kan konsten att berätta en historia på ett fängslande sätt. Fyra timmar är lång tid i en biostol men knappt en enda sekund av filmen känns ointressant. Även om regissörens självupptagna blinkningar till egna kontroversiella uttalanden kan kännas lite tröttsamma. Scenen där två svarta män av Joe kallas för ”negrer” och hon försvarar det med att kritisera begreppet politisk korrekthet, blir en märklig hänvisning till regissörens famösa uttalanden om nazism och judar för några år sen, vilket han tvingades be om ursäkt för. Man kan förstå att han blev irriterad över att folk tog hans bisarra skämt om nazism på allvar men att i tider som dessa fiska i så här grumliga vatten är tveksamt. Om man nu ska diskutera de här frågorna har man som upphovsman lite ansvar. Nu blir det som ett ”knäppt infall” i en helt annan berättelse.

Och så det besvärligaste till sist: allt sex och våld och man kan här ställa flera relevanta frågor. Måste han visa detaljerat i bild hur en kvinnostjärt piskas blodig? Måste han göra en man med pedofila böjelser till ett offer? Måste en misshandelsscen avslutas med att en kvinna kissar på offret? Måste könsorganet, framför allt det kvinnliga, exponeras i var och varannan bildruta?

Von Trier själv skulle säkert inte bara svara ja på dessa frågor, han skulle säkert kunna hävda att detta är ett feministiskt verk.

Och visst – om Joe hade det kön hennes namn antyder skulle de moraliska invändningarna se helt annorlunda ut. Man kan också se filmen som en attack på konsumtionssamhället där människan lyckas suga musten ur allt och alla.

Man kan också se det som en uppgörelse med alla de religiösa föreställningar som präglat människan genom historien.

Rådet blir till sist, trots tvetydigheterna, att gå och se denna fascinerande, oförutsägbara, motbjudande, obehagliga och sorgliga film. Om inte annat får du med dig diskussionsmaterial för åtskilliga middagar och fikningar framöver.

Den version som går upp är fyra och en halv timme lång, inklusive paus. Egentligen skulle den vara ännu längre, om Von Trier hade fått bestämma allt.