IF Metalls Veli-Pekka Säikkälä kommenterade nyligen Feministiskt initiativs förslag om en jämställdhetsfond i tidningen Arbetet. Säikkälä säger till tidningen: ”Fi vill ha en statlig lönepolitik, det vill vi inte. Enda vägen till jämställda löner är att fler kvinnor arbetar i industrin och fler män inom kvinnliga områden.”

Är det IF Metalls uppfattning att män och kvinnor som enskilda arbetare ska ta ansvar för de ojämställda lönerna? För det blir följden av Säikkäläs uppfattning. Om en kvinna inom den offentliga sektorn är missnöjd med sin lön är alternativet att söka ett arbete inom industrin. Det bör tilläggas att arbetslösheten i landet ligger på 7,1 procent. Säikkäläs uppfattning går i linje med IF Metalls ovilja till konflikt. Hur skapas ett mer jämställt eller för den delen jämlikare arbetsliv om det inte finns någon vilja till konflikt?

När vi diskuterar jämlikhet eller snarare ojämlikhet är inte IF Metall utan skuld. För att garantera industrins roll som löneledande sektor i samhället är IF Metall, statliga medlingsinstitutet och industriarbetsgivarna eniga om att försvara det så kallade ”märket”. I praktiken innebär det att löneökningarna ska hållas på en nivå som inte hotar exportindustrins vinster. För IF Metall är låga löneökningar ett försök att tillmötesgå arbetsgivarnas intressen. Samtidigt sjunker lönernas andel av ekonomin och företagen flyttar fortfarande sin produktion utomlands. Nu senast Alfa Laval i Lund. Trots att Säikkälä motsätter sig en statlig lönepolitik så följer han medlingsinstitutets riktlinjer. Att industrins parter sedan sköter det själva inom industriavtalet motsäger inte den statliga inblandningen.

Den andra sidan av ”märket” blir att exempelvis Kommunal tvingas att begränsa sina löneanspråk. Hur ska Kommunal kunna kräva löneökningar som lyfter kvinnors löner när det strider mot IF Metall, staten och arbetsgivarnas uppfattning och lagstiftning?

Åter till frågan om Fi:s jämställdhetsfond. Fonden kan diskuteras, men först och främst måste de ökande vinsterna i Sverige gå till höjda löner. Vi arbetare måste öka vår andel av det som produceras. Hur ska vi annars kunna höja kvinnolönerna och bygga ut välfärden? För vem får ta det största ansvaret för familjen och de äldre när välfärden nedmonteras? Givetvis kvinnorna, både med fortsatt lägre löner men även med slitsamt dubbelarbete i hemmet.

Anita Salvén,
undersköterska, förstanamn på Kommunistiska Partiets vallista i Stockholms kommun och medlem i Kommunal.

Erik Pettersson,
elektriker, fjärdenamn på Kommunistiska Partiets vallista i Göteborgs kommun och medlem i IF Metall