Hon berättar sakligt om beskedet och de sex veckor som det tog innan livskamraten dog. Sex veckor. Så snabbt och så dramatiskt kan våra liv fundamentalt förändras.

Vi samtalar om vad förluster gör med oss människor och om de existentiella frågor som följer i dödens spår: vad är meningen med livet, vad är viktigt och hur förvaltar vi vår livstid, vilken slags människa är jag och hur vårdar jag och förvaltar jag mina relationer?

En del människor säger ”om jag dör”, inte ”när jag dör”, som om de vore odödliga och man undrar vilken världsbild och grandios självbild den sortens människor har? Döden har också blivit osynliggjord i vårt högteknokratiska konsumtionssamhälle. Döden smusslas undan och det är inte många som har sett någon dö.  

En präst som jag känner säger att ett nutida fenomen är att många vill pressa in begravningar i sina fullbokade almanackor. Han, som präst, har alltså svårt att ”boka in” begravningar eftersom det stör de anhörigas planeringar. Man undrar hur den sortens värderingar och prioriteringar påverkar ett samhälles moraliska, etiska och mänskliga värdegrund?

Jag hade vett och respekt nog att låta bli att försöka säga några tröstande tomma fraser till min väninna. Däremot lyssnade jag och tog emot hennes berättelse och sorg. Det var det lilla jag kunde göra – att åtminstone inte förenkla och förneka den tragedi som hade drabbat henne.

Jag tänker att om vi lever i en tid som förnekar döden blir också hur vi hanterar sorg och förluster därefter. Otaliga är de berättelser som anhöriga och sörjande ger uttryck för i samband med dödsfall. Telefonen slutar ringa, vänner och bekanta försvinner och många rusar hastigt förbi om man råkar mötas på gatan. Sörjande får i stället konsultera experter och anhöriggrupper för att få stöd och omsorg i sorgebearbetningen, när kanske i själva verket det som behövs är lite hederlig medmänsklighet och att döden får finnas som den realitet den är för oss alla.

Jag inbillar mig att ett ”dödmedvetet” samhälle också skulle innebära ett mer humant och varmt samhälle. I morgon eller redan i dag kan det vara din eller min tur att dö och nog borde den insikten leda till att verkligen ta vara på varandra innan det är för sent? Och också att verkligen fråga sig själv vad som kan vara så viktigt att hinna med att jag inte har tid att gå på en begravning?

 

JA

Livsbejakelse!

NEJ

Livsför­nekelse!