Colourbox
Marie Lagerström. Foto: Colourbox

Öppet brev till alla anhöriga

|Jag har det viktigaste jobbet i världen och varje dag går jag dit med glädje. Men hur tillfredsställer jag alla anhöriga som skäller ut mig och ger mig nedlåtande kommentarer? Varför ser ni inte det arbete jag gör? undrar Marie Lagerström.

Jag heter Marie och jag är undersköterska. Jag har fått en av de viktigaste och mest ansvarsfulla uppgifterna här i livet, nämligen att vårda din förälder. Jag sitter här på bussen på väg till jobbet för att vårda och ge omsorg och jag önskar du kunde både se och känna min glädje över att åter få träffa din gamla pappa eller mamma.

För mig handlar jobbet som undersköterska om omsorg, välbefinnande, glädje och livslust. Att få se in i en gammal människas ögon, att få hålla en gammal hand i sin och att få torka tårar och trösta. I går morse frågade jag en boende: ”God morgon, Sven, har du sovit gott?” och fick till svar ”Ja, och vet du varför? Det är för att du frågade.”

Mitt jobb är krävande och många gånger svårt, men trots detta går jag dit med glädje. Glädje över att ännu en dag få vårda, visa kärlek och ömhet och torka tårar utan handskar. 

Gudarna ska veta hur mycket jag kämpar och sliter för att just din förälder ska ha det bra. 

Men på senare tid så har jag mer och mer börjat tänka på att jag även måste göra dig nöjd och glad så att du inte blir arg på mig och ger mig nedlåtande kommentarer, eller värre, ger mig en rejäl utskällning inför både personal och din förälder. 

Jag vet att jag gör allt för din gamla förälder och att hen inte lider någon nöd, men hur ska jag bete mig för att tillfredsställa dig? Du har alltid något att klaga på. De anhöriga säger saker som: ”Det är så smutsigt hos pappa, städar ni aldrig?” Att vi har varit där för en timme sedan och städat syns inte. Pappa har redan hunnit ”smutsa ner” och har hällt ut saft på golvet.

Jag ber dig att försöka tänka på allt jag verkligen gör för din älskade förälder, i stället för att påpeka det jag inte gör. 

När jag åter sitter på bussen, denna gång på väg hem från jobbet, tittar jag ut på ett lite småkallt Stockholm. Inne i bussen är det varmt och behagligt och jag vet inte om det är värmen från min medpassagerare som gör att jag plötsligt omsluts av ett lugn och nickar till. 

Tänk, det måste vara den optimala känslan för en gammal och sjuk människa att få känna någons närhet. En närhet som ger trygghet. Jag finns här när du än behöver mig. Du kan lita på mig. Tidigare, innan jag slutade mitt arbetspass, sträckte en boende ut sin arm mot mig och sa: ”Du kommer väl
i morgon?” 

 

Marie Lagerström

Detta är ett debattinlägg. Det betyder att åsikterna i texten är skribentens egna.

Kommentarer

Vill framföra att det arbete som Marie Lagerström och hennes kollegor gör är det mest värdefulla jobb som finns. Om anhöriga till vårdtagarna inte begriper det så kan dom ju själva ta över. Det krävs engagemang och kunnighet för att ta hand oss gamla.

Är vi alla 100 procent på topp varje dag, om vi så är anhöriga eller vårdare tänker jag? Min mamma råkade ut för en olycka för fem år sedan och Hemtjänsten fick kopplas in då hon inte klarade sej själv. Mamma började också att bli dement de sista åren och väldigt ensam då vi hennes barn, bodde flera mil från hennes. Hemtjänsten med"andan" i halsen som får högst tio minuter att avvara till varje boende eller rättare sagt till varje besök på dagen. De gjorde allt de kunde för min mamma och någon gång uppstod det säkert något någon despyt eller missförstånd, men det är ju mänskligt kan jag tycka för ingen är på topp varje dag i sitt arbete oavsett vad man arbetar med. I början av detta året så flyttade mamma till ett äldreboende som jag själv som ung arbetat på en gång i tiden. Det blev inte lätt då mamma efter en dag tyckte hon gjort ett nedköp som hon uttryckte det. Jag och min syster var ju förtvivlade för mamma ville hem, nu har det gått tre månader och mamma har börjat bott in sej. Vi har fått ett fantastiskt stöd av personalen som just anhöriga, har aldrig pratat med någon vårdare som på något sätt varit otrevlig. De har hittat på alla möjliga lösningar för att mamma ska trivas, vad som varit bäst för henne och idag trivs mamma som fisken i vattnet. Hon har fullt upp på dagarna, ringer sällan mer än en gång om dagen och det var annat emot förr kan jag säga. Hon har fått ett väldigt mycket bättre liv, hon har börjat att äta igen, hon träffar folk att prata med, hon kommer ut på ett sätt hon inte kunde förut. Ska jag jämföra hur åldringsvården var på 80-talet då bara de äldre satt, utan att någon ens pratade med dem, detta är inte att jämföra idag. En gång har mamma tyckt att en personal tagit "minen" på sej, och då har jag sagt till mamma att denna vårdaren kanske inte mådde så bra själv idag. För så är det nog i alla arbeten ingen människa orkar ligga på topp varje dag i sitt arbete, men faktum är att 99 procent orkar prestera detta, vi är ju trots allt bara människor om vi så är vårdare eller anhöriga. Jag kommer egentligen från Orust men bor sen över 20 år i Trollhättan och varje storhelg, går jag ut på facebook för att skriva, och då passar jag också på att inte bara ge en hälsning till boendet mamma är på nu. Nej jag skriver några rader hur tacksam jag är till "alla" som jobbar där ute på ön, till Hemtjänst och andra boenden som fungerar lika bra, till dem som nu tar hand om våra föräldrar. Dessa ord jag skriver kommer alltid direkt från mitt hjärta, och många tycker detta är väldigt roligt att få på "pränt", för att höja upp, visa hur betydelsfullt deras yrke är. Nu i Påsk skrev jag som överskrift, hälsning till " Pensionat" Strandgården som stället heter där mamma bor, för det är faktiskt så jag upplever det. Så jag hoppas och ser att äldreboenden blir bättre och bättre, och om 1 procent av vårdare eller anhöriga inte har den bästa dagen, tänk då på de 99 procent som levererar varje dag i vilket yrke de nu än har. Hälsningar från en tacksam dotter!

Jag är anhörig . Mina föräldrar har bott på boende i slutet av sina liv. Det var aldrig att jag tyckte att det fanns fil på varken mat ell städ eller tvätt. Min far älskade sitt boende det fanns alltid en hand ett fint ord underbara tjejer som var till för honnom och även för mig jag besökte honnom varje dag . Minn mor bodde också på samma boende tidigare men ho kom dit med en strok so hennes liv slutade bara efter en vecka utan den hjälp att ta hand om mina föräldrar hade jag inte klarat av det som blev jag är så tacksam för allt jag behöver inte ha samvetskval för så bra som deras sista tid blev hade inte jag kunnat ge dom .När den sen slutet blev fick ju både jag o mina föräldrar underbart stöd av sköterskor o undersköterskor natt också dag så jag säger ett stort tack för ni fanns för oss.

Tänk så skönt det känns när den boende mår bra. Hade en anhörig som en gång sa att det kändes så tryggt att komma på besök hos sin släkting , för hon var så lugn och trygg hel och ren sedan att det inte var tipptopp i lägenheten gjorde inget . De anhöriga vet oxå innerst inne vad som står på biståndsbesluten , och att personalen gör så gott man hinner.

Frustrationen som anhörig går ofta ut över den man möter, ansiktet som man ser. Förlåt för att jag vänder mej till fel person. Jag är väl medveten om vilket viktigt jobb du gör men om jag vänder mej till den som är högre upp så vill den som är där veta vem som borde gjort det! Alla hamnar i försvar. Som anhörig är man ofta i kris, man håller på att förlora sin förälder. Man kämpar hårt med en sorg och kanske även för att få rätt vård.De som är nervärderande har jag inget till övers för! Ni som tar hand om våra äldre och våra barn borde ha hög status, ni gör ett viktigt jobb och borde värderas högt.Tyvärr gör det att det kommer in många som inte är så lämpliga och som sen inte får rätt handledning i början. Ni har för lite tid när ni gör ert jobb, ni får göra saker som inte är er sak att göra. Jag önskar att situationen vore annorlunda och att ni som arbetar med våra nära blev värderade som ni bör.

Det är inte förtjänat att få klagomål från anhöriga, men oftast så beror det på deras eget dåliga samvete. De har dåligt samvete för att de"har satt" sin förälder på hemmet. De har ofta dåligt samvete för att de inte har tid att besöka så ofta. Så det handlar mest om deras egna mående när de skäller på oss o ger obefogad kritik.

Mitt i prick

Vi är många inom hemtjänsten som upplever den ökade frustrationen i att vårt arbete idag inkluderar ett allt ökande ansvar. Att genom korta besök kunna göra både vårdtagare och anhörig nöjda är ett pussel som ofta känns svårt att hantera. Den belöning vi ofta får från våra vårdtagare, ett leende, en fin mening, en varm hand. Den belöning som gör att vi älskar vårt jobb raderas så lätt ut när andra tar ut sin frustration hos oss.

Vi måste gemensamt hitta arbetsätt för att hantera hemtjänstens ökade utmaningar. Vi skulle alla tjäna på mer flexibla lösningar i hur vi hanterar de omvårdnads- och serviceinsatser vi gör hos våra kunder.

Jag kan mycket väl känna igen mig i det jag läser. Vi är väl medvetna om att det kan vara saft stänk på golvet, kläder som ligger lite här och där. Men det är inte för att vi inte vill att det ska vara fint och snyggt när anhörig kommer på besök, men tänk så här kära anhörig:
" Här bor min mamma/pappa, lite saft på golvet och ett par byxor på stolen och en strumpa på sängen vittnar om ett LEVANDE hem. För det är deras hem, personalen ska och kan inte springa och hålla det prickfritt för att anhöriga INTE ska komma med nedlåtande kommentarer. För det är inte anhöriga som vi ska " behaga" utan vi ska ta hand om de äldre och ge dem en meningsfull vardag efter bästa förmåga och de förutsättningar vi arbetar under. Sedan är det inte ovanligt att de boende endast får städning var 14:e dag. Det är inget personalen kan påverka, utan det bestäms högre upp. Jag kan förstå anhörigas frustrationer, MEN, jag ser hellre de går upp i hierarkin och skäller ut dem som sitter bakom ett skrivbord och bestämmer under vilka dåliga förhållanden vi på golvet ska arbeta i. vi vill ha tid med att göra det vi är utbildade för och det är att ge god och säker vård och god livskvalité, INTE att torka golv eller annat för att det ska se fint ut för anhöriga, det finns det andra som kan göra. Framför allt tycker jag att anhöriga borde vårda tiden de har kvar till sin nära och kära och ha fokus på det, men ibland är jag rätt säker på att det är deras egna dåliga samvete som går ut över personalen.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen av denna sida upphörde 2017-05-09. Det är inte längre möjligt att lämna kommenterar på den här sidan.