På förskolan Myran är tystnaden kul

|Många som jobbar med barn går hem med öron som piper av bullerchock. Men inte på förskolan Myran. Här jobbar både barn och personal med att få ner volymen. Och det visar sig att tystnad faktiskt kan vara kul.

Solen har inte gått upp än när de första barnen kommer till förskolan Myran i Visby. Det är kallt ute och gården lyser av färgglada mössor och reflexvästar. För trots den tidiga timmen är ingen inomhus. 

– Vi lämnar och hämtar alltid ute. Det är praktiskt, säger Erik Tibell som lämnar sina barn Nora och Joel på gården.

 

LEDARE: Schh! Det handlar om din hälsa

 

Det är en del av arbetet med att få ner ljudvolymen i barngruppen. På Myran arbetar personalen för att få till en bra ljudnivå och när de märkte att volymen ofta var hög vid lämning och hämtning bestämdes att det skulle göras utomhus. Erik Tibell ger lilla Joel en extra kram och lämnar över honom till Anna Izquierdo. 

Anna Izquierdo.
Anna Izquierdo.​

Anna pluggar till barnskötare och är långtidsvikarie.

– Jag har varit på andra ställen också, men det är aldrig så tyst som det är här. I början undrade jag ibland om alla verkligen var här för det är så tyst. 

Vid niotiden börjar de första barnen gå in. Några i taget går de till sina kapprum och tar av sig. Många klarar sig nästan helt själva.

–  Nora, ser du jag har pyjamaströjan på mig i  dag, säger Myra till Nora när overallen hänger runt midjan. Tycker du att den är fin?

– Ja. Hemma hos oss sover vi med strumpor på, svarar Nora och hänger upp sin röda overall på kroken som pryds av hennes bild.

När alla ytterkläder åkt av går tjejerna tillsammans till stationstavlan där alla barnen på tre- till femårsavdelningarna väljer vad de vill göra. Tavlan har bilder på de lekstationer som går att välja – som legorum, rita, roll-lek, Pippihus eller spelhörna. Under bilderna finns glada smileys som motsvarar antalet barn som får vara på stationen. 

Nora och Myra funderar lite tillsammans med kompisen Minna och tar sedan sina namnmagneter och sätter dem i varsin smiley under bilden för att leka samling. En populär lekstation som barnen själva hittat på. I takt med att barnen droppar in så fylls tavlan med namn. De går till sina grupper och leker medan de småpratar engagerat med varandra. Ingen skriker eller springer. 

”Har man ett helt ljudanpassat rum och skriker till barnen så är det inte tyst längre.”

Men lugnet har inte alltid funnits där. För tio år sedan fick Myran nedslag på ljudmiljön av Skolverket.

– Det var då vi började jobba med det här, säger barnskötaren Ulla Ekelöf som varit med under hela resan.

Initiativet kom från ledningen på Region Gotland. 

– Vi fick frågan om vi ville bli pilotförskola och vi visste väl inte då vad vi tackade ja till. 

Ulla Ekelöf.
Ulla Ekelöf.

Sedan dess har ljudet varit i centrum även om barnen inte alltid märker det själva. Personalen har tänkt ut smarta lösningar som gör att det blir mindre ljud – som den med stationsbilden (för fler exempel, se tipsrutan). Men det som man arbetar mest med är hur barn och personal låter själva. 

– Har man ett helt ljudanpassat rum och skriker till barnen så är det inte tyst längre, säger Ulla och förklarar att personalen har som regel att gå fram till den de pratar med och inte ropa över rummet.

Det har blivit naturligt för barnen att göra likadant. Och om det någon gång skriks säger personalen till.

– Oj, när du låter sådär gör mina öron ont – så kan jag säga, säger Ulla.

Hennes kollega, förskolläraren Ann-Sofi Lindström, betonar att de också tar med barnen i arbetet.

– Som när vi märker att en lekstation inte blir vald, då tar vi bort den och frågar på en storsamling vad de vill ha i stället. Från början hade vi inget legorum. Det var ett vilorum där som aldrig användes – de ville ha ett helt rum med lego i stället. Då gjorde vi det.

Eva Micko är förskollärare och arbetade på förskola i Västerås tidigare.

– Det är stor skillnad. Det finns regler här som gör det tydligt för barnen vad de ska göra. Där jag jobbade tidigare försökte vi också göra rum i rummet som vi gör med lekstationerna här, men det blev mer flytande. Här är det kopplat till att barnen väljer vad de vill göra och att de vet att de ska stanna där ett tag. Och de vet att de måste städa innan de byter. Det är aldrig något problem med det, säger hon.

”Då gör vi saker som att gå på ljudpromenader när vi lyssnar på hur saker låter, som träd eller bilar. Sedan pratar vi om ljuden när vi kommer tillbaka.”

Anna Izquierdo, som också kan jämföra olika förskolor, säger att det inte bara är ljudnivån som är bra på Myran. 

– Barnen blir väldigt självständiga här. 

Och så verkar det vara. Kanske är det den låga volymen som gör att de inte behöver kämpa för att göra sig hörda. De utgår från att bli lyssnade på. De små barnen tar efter de stora och beteendet sprider sig. 

För att hela tiden hålla i minnet att ljudnivån är viktig och lära nya barn det, hålls ljudveckor i början av varje termin. 

– Då gör vi saker som att gå på ljudpromenader när vi lyssnar på hur saker låter, som träd eller bilar. Sedan pratar vi om ljuden när vi kommer tillbaka, säger Ulla Ekelöf.

Ann-Sofi Lindström.
Ann-Sofi Lindström.

I dag är det ljudshow på samlingen. De 33 barnen som är där sjunger om hur sådant som  pussar, klappar eller olika väder låter. Ulla och Ann-Sofi klär ut sig till Ljudcellen Ellen och Poff, två clownlika figurer som lekfullt visar de engagerade barnen hur örat ser ut inuti och förklarar hur det fungerar. När samlingen är slut ligger en öronmodell kvar på golvet. Den omges snabbt av barn som vill titta och känna.

– Titta, det finns en stigbygel i örat, var ska den sitta, undrar June.

– Och var är hårcellerna? undrar Elin.

Att ljudarbetet på Myran når barnen, det märks.

Blev projektet, som ju faktiskt fyller tio år i år, som ni trott?

– Nej, att det skulle bli så här bra. Det är jag lite förvånad över, säger Ulla Ekelöf.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2017-05-09 11:02