På jakt efter den verkliga bilden

|Undersköterskan Emma Jonsson har lyxen att kombinera jobb med hobby. Hon porträtterar människorna hon möter genom hemtjänsten.

Emma Jonsson.
Emma Jonsson.

Emma Jonsson står på knä och ­kisar mot honom genom kameralinsen. 

– Lite ner med huvudet, det blänker i glasögonen. Och håll kvar handen där, det blir bra, säger hon till Tore Lind.

Nyss gick de en övningspromenad i korridoren på seniorboendet där Tore Lind bor, och snart ska Emma Jonsson hjälpa honom att skära upp en bit smörgåstårta och fixa lite disk. 

Emma Jonsson är undersköterska på Addera hemtjänst i Ljusdal sedan 2010 och sköter numera även planeringen för företaget. Då och då fotograferar hon för hemsidan eller Facebooksidan, men oftast fotar hon på fritiden.

– Hemtjänsten är det roligaste jag har jobbat med. Det är full fart och ingen dag ser ut som den andra, säger Emma Jonsson.

Hon flyttar sig lite åt vänster, lite uppåt och sedan nedåt igen för att få en bra vinkel. Knäpp-knäpp! Tore Lind skrattar åt hennes cirkuskonster.

– Ja, tänk när man kunde röra sig så där! Passa på att göra det ni vill medan ni kan, säger Tore Lind.

– Jag har liksom lätt för att prata med gamla. Men det är inte alla man kommer nära heller. För en del är man den enda kontakten med omgivningen. Då blir det starkare relationer. Ofta känner jag då att den här personen vill jag fota. Jag har frågat folk som sagt nej, tanter är svårast, säger Emma Jonsson och skakar på huvudet.

 

Gärdeåsen.
Det var när Emma Jonsson fotade i området Gärdeåsen i Ljusdal som hon förstod att hon skulle rikta in sitt fotografi på människor som hon redan står nära.

 

Idén om att fotografera de äldre hon möter kom när hon under ett år studerade fotografi på Forsa folkhögskola i grannkommunen. Då var hon fascinerad av människorna som bott väldigt länge i ett av Ljusdals numera slitna lägenhetsområden som byggts vackra på 70-talet, och påbörjade ett projekt om dem. Men under ett samtal med sin lär­are ändrades hennes fokus. Han sa att det syntes vilka personer hon redan kände genom hemtjänst­en, för bilderna med dem var mycket bättre än de andra. Sedan dess handlar hennes fotografi om människor hon känner och tycker om. 

– Om man fotar någon många gånger så blir det bättre bilder. Visst kan man få en fin bild redan första gången, det är svårare att få en verklig bild. Det är jakten på det som är riktigt som är roligt.

Efter en pratstund med Tore Lind om hans uppfinningsrika bror går Emma Jonsson ner till sitt kontor. Bakom hennes datorskärm står en svart anslagstavla med bilder av hennes dotter, idolen Danny Saucedo och ansikten formade av år som gått. 

Sedan det där samtalet på skolan har hon ställt ut sina bilder på bland annat Hälsinglands museum med klasskamraterna och på biblioteket i Ljusdal genom ortens fotoklubb.

 

Kent Torsell.
Emma Jonsson döpte en av sina utställningar efter Kent Torsell. Hon kom väldigt nära honom och sista gången de sågs frågade han när hon skulle ha en ny utställning med bilderna av honom.

 

Den senaste utställningen döpte hon till Kent, efter pensionären Kent Torsell som hon kommit nära under sin praktik på daglig verksamhet. 

– Det tyckte han va’ roligt. Han var lite folkskygg, så han hade inte gått dit. Orkade inte sade han. Men när jag plockade ihop utställningen såg jag hans namn i gästboken. Då hade han varit där sista dag­en, säger Emma Jonsson och skrattar till innan rösten blir tung. 

– Han gick bort förra hösten, jag fick veta det av en annan brukare jag var hos. Jag vart jätteledsen… Sista dagen jag var hos Kent frågade han om jag inte skulle ha någon mer utställning med bilderna på honom. 

Kents porträtt kikar fram på henne mellan bild­erna på anslagstavlan. 

– Jag har ingen tanke med fotandet. Det kanske är ett livsprojekt. Sedan är det ju så kul att ge bort bilder när de blir nöjda, säger Emma Jonsson. 

 

Monika Olsson.
Monika Olsson tillsammans med sin katt Pojken.

 

Fotnot: Alla svartvita bilder är tagna av Emma Jonsson.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2017-06-22 07:00