Paddington är en liten marmeladberoende björn som ensam tar sig hela vägen från Peru till London. Där adopteras han lite motvilligt av en familj och förändrar deras liv för alltid.

– Det låter tråkigt, sa min sjuåring innan vi satte oss i biomörkret. En och en halv timme senare är hon helt överväldigad och dansar runt i biostolen. Producenten David Heyman och regissören Paul King (som också är en av manusförfattarna) har lyckats göra en actiontolkning av den gamla klassikern utan att den tappar charmen.

In i historien kommer en kvinnlig skurk som spelas av Nicole Kidman. Hon är dotter till en upptäcksresande och gör allt för att få stoppa upp sällsynta djur. En ovanlig björn som Paddington ligger förstås illa till. Skådespelarna gör sitt jobb. Nicole Kidman är härligt ond och Hugh Bonneville (känd som pappan i Down Town Abbey) spelar en av de oroligaste pappor som setts på film.

Det är mycket specialeffekter. Hur mycket blir tydligt i eftertexterna där namnen på dem som arbetat med den delen av filmen känns oändligt många. Fyrtio procent av de drygt 570 personer som jobbat med filmen (skådespelarna oräknat) har jobbat med visual effects.  Trots det tar effekterna aldrig över utan används faktiskt för att föra berättelsen framåt. En berättelse som i den här versionen handlar lika mycket om vår rädsla för främmande människor och immigranter som om en söt björn. Han blir en symbol för ensamkommande flyktingbarn som sätter ljuset på Storbritanniens allt strängare invandringspolitik. För den som vill går det att hitta otaliga referenser till främlingsfientliga partier och invandring i dagens debatt.

De vill något, gänget bakom den här filmen. Oavsett om man tar det till sig eller inte så är det en häftig filmupplevelse som mycket väl kan kvala in på listan över årets bästa familjefilmer. Den enda som stör är det marmeladsöta slutet som faktiskt blir lite för mycket ”same procedure as last year”.  Någon liten lycklig snöbollsscen hade slutet mått bra av att slippa.