Parkarbetare satte Laholm på kartan

Magnoliaporten, lindgläntan och fjärils­ängen. Bara namnen på stadsparkens olika delar får trädgårdshjärtat att gråta en skvätt. Förr gick en järnväg på den här platsen och 2007 satte Laholms parkarbetare sina första spadtag i jorden. De satte också målet att vinna ett pris och 2013 tog de hem priset Park Inspira för landets mest inspirerande park. 

– Man är ju stolt över att få vara med och göra en sådan här grej för det är få förunnat. Och att lilla Laholm har velat satsa på det här. Att göra en stadspark är stort – och det kostar, säger Cecilia, Cilla, Karlsson.

Hennes arbetsledare Stefan Persson tillägger:

– Vi på parkavdelningen har fått en helt annan status. Politiker och tjänstemännen visar gärna upp oss nu, vi är kommunens ansikte utåt.

Priset hade en stor betydelse.

– Det satte Laholm på kartan.

”Cilla har plöjt vägen för oss andra. Hon har lärt upp oss andra tjejer.”

Men det ligger mycket jobb bakom succén, ett jobb som aldrig tar slut. Av kommunens elva park­arbetare är det främst tre kvinnor som jobbar i stadsparken. Cilla säger att utan dem hade parken inte sett ut som den gör, för tjejer är inte så rädda för ”finliret”, att rensa ogräs. Men när Cilla börj­ade jobba i kommunen 2001 hade det inte funnits en kvinna bland parkarbetarna på 20 år. 

– Det var en utmaning. Bara en tjej ska backa bil och släp så måste ju alla titta på ungefär.

I dag är fem kvinnor anställda.

– Cilla har plöjt vägen för oss andra. Hon har lärt upp oss andra tjejer, säger Elin Wikell medan hon rensar ogräs i en rosa ström av azaleor och flox.

Elin är en av tre säsongsanställda som jobbar från mars till november. Två personer har nyligen fått helårsanställning och Elin hoppas att hon ska få det nästa år. 

– Det är jobbigt att behöva gå hem varje höst och inte veta om man får komma tillbaka. 

Elin är i grunden Europavetare och hade ett stressigt jobb som nästan brände ut henne. Då gjorde hon en helomvändning och gick en trädgårdsutbildning.

– Det var det bästa jag har gjort. Trädgårdsmäst­are har alltid varit mitt drömjobb men det kändes för osäkert. Det är ju inte ett karriärjobb med hög lön men det är det jag tycker om, att jobba med växter.

”Man har väl alltid hört talas om kommunalarbetare som hänger på krattskaftet. Men den krattan har jag inte hittat än!”

Cilla är självlärd och var säsongsanställd på kyrko­gården i många år innan hon kom till kommunen. Efter hand har hon fått kurser i exempelvis beskärning. Stressen i det här jobbet är störst på våren och sommaren och parkarbetarna känner en press att det ska se fint ut för besökarna. 

– Alla invånare i stan är våra arbetsgivare och vi har deras ögon på oss. Man har väl alltid hört talas om kommunalarbetare som hänger på krattskaftet. Men den krattan har jag inte hittat än!

Vi går över fjärilsängen och Cilla visar fjärils-BB där fjärilarna övervintrar i holkar. Runtom växer nässlor. När vi kommer till personalrummet senare byter Cilla om och sminkar sig, tar på sig en rufsig peruk med fjärilar i, för att visa sin andra yrkesroll: Skillatrollet. Så ser Cilla ut när hon guidar barngrupper i parken. Det var Peter Gaunitz, landskapsarkitekten bakom parken, som uppfann trollstigen.

– Då måste vi ha troll, sa jag, och jag kan göra det. Jag har alltid varit lite pajas, säger Cilla med målade fräknar över det leende ansiktet.

Nackdelen med jobbet är att det är tungt ibland och att Cillas händer inte längre tål kyla. På vintern får hon numera jobba inomhus med att planera vår­ens rabatter och liknande. Cilla understryker att hon har ett fritt jobb med stor variation och hon gillar kontakten med besökarna. Förutom i vissa fall.

– När folk inte plockar upp efter sina hundar, för vi ligger ju faktiskt där och rensar. En del kan låta hunden kissa bredvid mig när jag jobbar, det är lite nonchalant.