Arbetsgivare inom både kommunerna och i det privata näringslivet hyllar ständigt den svenska partsmodellen. Men nu har också fackföreningarna och de flesta politiska partier till vänster om mitten, som tidigare ansett att det behövs både arbetsmarknadslagstiftning och kollektivavtal, hängt på trenden att värna partsmodellen intill det orimliga. Den nya trenden är inte en jämställd modell. Den gynnar inte Kommunals medlemmar. Tvärtom offras de med sämst villkor på arbetsmarknaden. Jag och Feministiskt initiativ vill ha en arbetsmarknadslagstiftning som ger alla på arbetsmarknaden lika chanser.

 

LÄS OCKSÅ: Därför byter Nordström till Fi

 

Aldrig förr har så många tvingats till osäkra anställningsvillkor. Det är helt orimligt att över 30 procent av de som jobbar med att ge omvårdnad åt våra äldre inte har fast anställning. Och det är lika absurt att nästa 40 procent av de som tar hand om våra barn på förskolan är visstidsanställda. Allt som oftast kvinnodominerande branscher. En ändring av lagstiftningen är helt enkelt nödvändig för att alla människor på arbetsmarknaden ska ha lika chanser. Jag ser det därför som avgörande att Lag om Anställningsskydd ändras så att det inte längre blir möjligt att göra allmän visstidsanställning.

Det är inte heller sannolikt att förlita sig till att parterna, inom ramen för det så kallade märket, ska rätta till de stora löneskillnader som finns mellan de manliga- och kvinnodominerade arbetsmarknadssektorerna. Här behövs en förändring av medlingsinstitutets instruktion, som möjliggör för institutet att inte bara vaka över arbetsfreden, utan också över jämställdheten. För att få till en reell förändring för lågavlönade kvinnor måste Medlingsinstitutet medla fram lönelyft utanför märket för dessa grupper.

De ojämlika pensionerna är ett annat område som parterna inte kan lösa utan politikens iblandning. Frågor där Feministiskt initiativ har bra mycket offensivare idéer än andra partier. För till skillnad från de andra partierna anser Fi att det nuvarande pensionssystemet aldrig kan bli rättvist. De som fattade beslut om pensionssystemet på 1990-talet menade att det är ett robust och könsneutralt system. Men när verkligheten inte är könsneutral, och systemet som byggts upp bara speglar ett ojämställt arbetsliv, blir också utfallet orättvist. Att ge människor en trygg ålderdom och förse dem med en inkomst som skyddar dem från fattigdom bör vara varje pensionssystems verkliga syfte. Om ingenting görs nu kommer många, framförallt kvinnor, att bli riktigt fattiga pensionärer trots att de har jobbat ett helt yrkesliv. Det samma gäller utrikesfödda som inte befunnit sig på den svenska arbetsmarknaden lika länge. 

En annan anledning till att jag har blivit medlem i Feministiskt initiativ är just för att det behövs fler feminister i kommunpolitiken. De etablerade partierna stämplar gärna feministiska dekaler över sina politikområden, men har helt övergett personalpolitiken. Personalpolitik är en central jämställdhetspolitisk fråga och oerhört viktig för att kommunen ska vara en attraktiv arbetsgivare och för möjligheten att skapa god kvalitet i alla välfärdstjänster. Istället låter partierna tjänstemän sköta allt som har med personalfrågor att göra och lägger sig inte i. Eftersom kostnaden för personal inom vård, skola och omsorg är en kommuns största utgiftspost blir konsekvensen av de etablerade partiernas ointresse att man överlåter besluten om kommunens största utgiftspost till icke folkvalda.

Arbetsmarknadspolitik och personalpolitik handlar om både klass och kön. Det är genom att fokusera på förändring inom de här frågorna som vi når bättre arbets- och anställningsvillkor för Kommunals medlemmar. Med en kraftfull feministisk politik kan allt detta och mycket mer förbättras. Därför behövs Feministiskt initiativ både i riksdagen och i kommunpolitiken.

 

Annelie Nordström