Bobby Fischer var geniet som redan som barn på 50-talet blev USA:s bästa schackspelare. 1972 vann han VM-titeln mot ryssen Boris Spasskij. Matchen spelades som bäst av 24 partier och tv-sändes inför en världspublik. Det sjätte partiet, som vanns av Bobby Fischer, anses fortfarande vara tidernas bästa. Vid den här tiden var Kalla kriget i full gång, och matchen blev en bricka i ett storpolitiskt spel där USA såg sin värdighet stå och falla med om ryssarna skulle krossa dem i schack eller inte.

Om denna legendar handlar Pawn sacrifice. Vi får följa Bobby Fischer från barndomen, då han är en fattig pojke i Brooklyn med en kommunist till mamma som tidigt lär honom att vara på sin vakt mot underrättelsetjänster, och fram till att han vinner VM-titeln. Däremellan dras han allt djupare in i vanföreställningar och storhetsvansinne. Han tror att han är avlyssnad av ryssarna och har som regel att alltid skruva isär telefonerna på hotellrummen. Inför den stora VM-finalen i Reykjavik försvinner han, och kräver efter första partiet att matchen ska hållas i ett bordtennisrum utan publik och surrande kameror. 

I de stora dragen är Pawn sacrifice trogen sanningen. I vilken utsträckning Bobby Fischers paranoia var ett utslag av psykisk sjukdom eller att han ville psyka sin motståndare, vet inte jag. Men i Pawn sacrifice skildras en mycket sjuk och olycklig människa, som inte har något annat än schackspelandet. Samtidigt var detta en tid då det fanns anledning att vara paranoid: USA och Sovjetunionen avlyssnade ju faktiskt varenda. Under sådana omständigheter tar det kanske längre tid att förstå att någon för länge sedan har passerat gränsen för vad som är friskt. 

Tobey Maguire är helt fantastisk som den briljante, osympatiske och stegvis mer och mer galna Bobby Fischer, men filmen vimlar av bra skådespelarinsatser. Peter Sarsgaard imponerar stort på mig, som den schackspelande prästen som ständigt finns vid Fischers sida och verkar vara den enda som ser igenom honom.   

Man behöver alls inte vara intresserad av schack för att uppskatta den här filmen – den har så mycket mer. Dessutom blir till och med själva schackspelet intressant, även för en sådan som mig som aldrig spelat ett parti schack i hela mitt liv. Det är något med dessa genier, som nästan verkar ha fått en annan sorts hjärna än oss vanliga dödliga, som är så fascinerande. Inte sällan har de samtidigt fått betala ett pris för det, vilket också är det stora temat.