Jag har jobbat som personlig assistent åt flera personer, jag är medveten om tystnadsplikten så jag lämnar inte ut någon här, däremot kan jag berätta att jag jobbat som personlig assistent åt flera olika slags människor.

Varit det hos en man med diagnosen ALS, en kvinna med neurologiskt handikapp, ett barn på förskola med autism, tonåring – obotligt sjuk, män med handikapp efter olyckor,  barn med funktionshinder på förskola, dement man på äldreboende, alkoholdement kvinna på äldreboende, psykiskt sjuk kvinna i ett stödboende, äldre man med neurologiskt handikapp och en yngre man med eget boende, med psykiska problem. 

Detta är vad jag kom på nu. 

Jobbat även som kontaktperson, även kallad ”betald kompis” åt flera som behövt komma ut och ha skoj. 

Jobbat som ledsagare – dvs nästan som betald kompis eller stödfamilj.

Alla har en sak gemensamt. Det är ett jobb där man oftast jobbar ensam med en och samma person. Man är den personens förlängda arm och vad man gör är helt och hållet beroende på personens behov. 

Inget jobb har varit likt det andra. 

Vanligast är ju att man arbetar hemma hos någon, i dennes familj och ofta är då en anhörig hemma och ibland kan de också vara ens arbetsledare. 

Du klampar in hemma hos någon, deras hem är din arbetsplats och arbetsmiljön kan vara väldigt varierande. 

Vissa av dessa har haft djur, kanske flera djur. Ibland har det varit problem med alkohol, vissa kanske har en stark gudstro. 

Du ska sköta om det mesta i ett hem, men det ska ju naturligtvis vara på deras villkor. 

En dag kanske ni är ute på ett fik och går på bio, en annan dag kanske du sitter rätt upp och ner på en stol en hel dag. 

Kanhända att du ska jobba och sova över med ”jour”, dvs du ska stiga upp mitt i natten om personen får ett epileptiskt anfall eller kanske bara är törstig eller har ångest. Sen ska du lika snabbt somna om för du har kanske ett dagspass kvar att arbeta. 

Den du arbetar hos får besök, då ska du finnas där eller så ska du helst vara osynlig. Man är som en kameleont. 

Nära anhöriga kanske ifrågasätter ditt sätt att arbeta, du kanske är för ivrig och vill hitta på saker medan personen kanske behöver lugn och ro. 

Det händer att man tar sönder något hos personen – i värsta fall kan du bli anklagad för att ha stulit något. 

Du blir kanske biten eller riven. 

Man jobbar i sina egna kläder och personen är rökare. 

Har man tur så fungerar allt bra – man blir nästan som bästa vänner, men du är ju anställd och ska agera som en anställd. 

Du har tystnadsplikt. Men det har inte den du jobbar hos, den personen kan säga ”vadsomhelst” om dig till sina vänner. 

Anställningen är väldigt otrygg, du är bara anställd så länge behovet finns. 

Från ena dagen till den andra kan du vara utan arbete. 

Ibland har man lön i en månad – uppsägningslön, men det gäller inte alltid. 

Är du till exempel timvikarie så gäller det inte. 

Jag har alltid haft timlön, så om en månad varit kort så är ju lönen därefter. 

Eller om månaden är lång och har fler helger så blir lönen oftast stor. 

Men egentligen har du ju ingen fast anställning så söker du banklån eller vill ta en arbetslöshetsförsäkring så nekas du oftast.

Ibland finns inte ens en arbetskamrat, inga personalmöten. 

Eller kanske är du assistent på en förskola men har ”bara” hand om ett barn, så du blir lite utanför arbetsgruppen.

Lönesamtal – det är ett skämt, man får sämsta tänkbara löneförhöjning varje år, per automatik. Det är när du blir anställd som du har möjligheten att påverka din lön, men begär du för mycket så kanske du inte får jobbet, så man är i underläge.

Sällan eller aldrig så får du frågan; ”trivs du på jobbet?” Man blir tagen förgivet. Man kanske har samvete gentemot anhöriga och den som har hjälpbehovet, så att man inte kan säga upp sig på jobbet. 

Eller så är det en så stor personalomsättning att det aldrig blir en riktig arbetsgrupp. 

Det är DU som personlig assistent som kan se om något är fel och söka hjälp – alltifrån hjälpmedel eller kanske sjukdomar. 

Du har ett mycket stort ansvar – kanske är du den enda som finns där förutom den som har hjälpbehovet.

Statusen på ditt arbete är lågt – särskilt om du tittar på lönesättningen och arbetsmiljön och när någon frågar vad du arbetar med och svarar ”personlig assistent” så får man oftast följdfrågan – Oj, det måste vara jobbigt – hur orkar du? 

Nej, det är dags att sätta en högre status på detta jobb och inte låta oss sitta där i skymundan och vara tacksamma för att vi får jobba.

Jag trivs med detta jobb och det är inte riktat mot mitt jobb jag har, utan detta är bara hur det är att jobba allmänt som personlig assistent.

Vänder vi på steken, så sitter vi där och ska anställa en assistent. 

Denna person ska jobba hemma hos mig, nästan bli en familjemedlem. 

Personen kanske inte kan något om sjukdomen, kanske ser det som en tillfällig arbetsplats tills man hittar något annat. Man kanske i värsta fall har blivit hänvisad att söka jobbet från arbetsförmedlingen och inte alls har intresse för vård och omsorg. 

Personen röker och jag hatar tobakslukt. Personen som ska vara med dig ibland dygnet runt kanske är tystlåten och säger knappt något eller är som jag, kan aldrig vara tyst. 

Personens intressen kanske inte alls passar ihop med mina och personen pratar jämt om sin frimärkssamling eller sitt dataspel – något jag inte ens vet något om.

Att jobba som personlig assistent kräver en hel del – men man har svårt att ställa några krav själv.