Har alltid tyckt att det är orättvist att räkna just Dylan till denna något svårdefinierade genre, även om uppenbarligen många av hans fans uppnått ansenlig gubbålder, Men det är inte de bröliga rocklåtarna som kännetecknar just Dylan. Hans styrka ligger i de långsamt malande, poetiska mästerverken.

Är det här litteratur? frågar sig en och annan kulturpersonlighet. Dylan själv skulle nog svara – inte ja i alla fall. På frågan om han ser sig som protestsångare eller rockartist, yttrade han ju en gång de berömda orden: ”Jag ser mig själv mer som en sång- och dansman.”

Det är högst relevant att fråga: vad är det som är så bra med Dylan? Egentligen. Han kan ju knappt sjunga och spelar rätt medelmåttigt, låtarna är inte särskilt avancerade. För mig är svaret just poesin. I kombination med rösten, munspelet och gitarren blir det helt enkelt väldigt vackert.

Få har lyckats förstå vad hans texter handlar om, men helt klart gillar han att skapa bilder: Ta bara rader som: ”Einstein, utklädd till Robin Hood med sina minnen i en trunk passerade här för en timme sen, med sin vän, en svartsjuk munk”, från en av hans bästa låtar Desolation Row. Nog sätter en sån beskrivning fart på lyssnarens hjärna.

En vanlig reaktion när en Dylanlåt spelas är ”De är så jäkla långa, hans låtar”. Men det är nog det som gör att hans sånger växer till små vindlande berättelser. Numer värdiga ett Nobelpris.

Fotnot: Bilden är licensierad under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons.

Tre Dylanlåtar du bör lyssna på

Desolation Row, för det fantastiska bildspråket där ett antal kända historiska personer och figurer virvlar förbi i absurda miljöer.
Ballad of a thin man, för det ödesmättade kompet, där det känns som Dylan ställer en mot väggen, ”Någonting händer här och du vet inte vad det är. Gör du Mr Jones?”
A hard rain’s a-gonna fall, för intensiteten i sången och texten där han vill att lyssnaren verkligen ska förstå att det barkar åt helvete, och regnet kommer att bli hårt.