– Jag har skrivit politiska texter sen jag var 14 år. Jag kommer göra det när jag är 30, 40 och 50 år också. Oavsett om det är inne eller inte, säger Fredrik Boltes, sångare och frontman i Partiet.

Annars tycks det vara just inne. Robyn, Ulf Lundell och Nina Persson är bara några exempel på artister som 2014 på något sätt uttryckt politiska åsikter. Men alla gör det inte i sina sångtexter, som Partiet. På sin senaste skiva ”Supervalåret” är udden riktad mot alliansen. Fredrik Boltes sjunger sådant som ”Backad av Lidingö och Bäckalyckan fick Nya Moderaterna smaka på segerlyckan”.

Men Fredrik Boltes, som kal­las för Partiledaren, vill inte att Partiet förknippas med ett enskilt riksdagsparti. De har spelat för både SSU, Ung vänster och Miljöpartiet och även ett kommunistiskt parti. Inte ens om Moderaterna ringer skulle Partiet tacka nej.

– Om Reinfeldt av någon anledning skulle vilja höra kritiken vi har så skulle vi jättegärna komma.

Sverigedemokraterna då?

– Det är en fråga jag brukar få. Och jag brukar svara att om SD ringer så ska jag svara på det då.

Vi träffar Fredrik Boltes i hans hem och tillika Partiets domäner i ett villakvarter i Jönköping. På brevlådan står det inte enbart nej tack till reklam utan också ”Nej tack vi vill inte ha någon rasism, homofobi eller annan främlingsfientlighet i vår brevlåda”.

På garageuppfarten samsas bilar, bussar och många cyklar om utrymmet. Sammanlagt 25 personer bor i de två husen.

I kartonger på golvet finns fan-t-shirtar nerpackade, vissa med Partiet-loggan, andra med en bild på statsministern med en lapp över ögonen där det står ”Köpt”.

Är det aldrig en belastning att ta så tydlig politisk ställning?

– När vi släppte vår senaste platta ”Supervalåret” så visste jag ju att vi inte skulle bli spelade i Public Service-radio. Men det är mindre beröringsskräck än man kan tro.

Om man bortser från Vit Makt-musiken, så är politiska sångtexter nästan alltid vänsterorienterade. I varje fall i Sverige. Mange Schmidt och Wille Crafoord nämns ofta som artister med ”borgerlig” profil. Jokkmokks-Jokke tog på sin tid ställning för Moderaterna. Sen tar det slut.

Denna ”brist” har den moderate politikern och riksdagskandidaten Tobias Sjö försökt ändra på. På sin hemsida publicerar han egenskrivna texter till välkända låtar. ”Ohly gillar kommunismen, fast den förknippas med mord”, skaldar han bland annat till tonerna av ”Killing me softly with his song”.

Är detta ett försök att göra politiska sånger från höger?

– Det är väl ett sätt att med glimten i ögat försöka få fram lite komiska effekter av politiska frågor. Jag tar någon känd låt, gärna en progglåt, och försöker sätta lite liberal touch på den.

Fredrik Boltes vill inte behöva skriva en platta till som vänder sig mot den här konstiga högerpolitiken, som han uttrycker det.

Hans enkla förklaring till att fler artister än på länge tar politisk ställning är delvis att politiken ser ut som den gör:

– Jag tror att den borgerliga politiken börjar få reella effekter för många människor. Och nu finns risken att alliansen vinner en tredje gång, då känner nog många att ”vi vill inte ha det här längre”.

ID. Fredrik Boltes

Ålder: 29 år.
Bor: I 25-mannakollektiv i Jönköping.
Aktuell: Sångare i reggaebandet Partiet, vars pågående valturné avslutas på Nalen i Stockholm den 12 september. Partiet bildades 2010 och gav ut sin första skiva 2012. Bandet består av åtta personer.
Tre andra politiska artister han gillar: Svenska Akademien, Promoe och Cleo.
Läs mer på: www.partietreggae.se

2 TYCKER: Varför tar allt fler artister politisk ställning i sina texter just nu?

Jenny Wilson, popartist, 38 år, Stockholm:
– Det finns en tendens av tydlig kritik mot regeringen och samhället i stort i både popmusik och hiphop. Artister inspirerar varandra att våga tycka saker. För fem–sex år sen var det få som sjöng något av politiskt värde. Det är nog också för att det händer extremt mycket i världen, det är upplopp och revolutioner
och det sätter avtryck även hos oss.

Mikael Wiehe, soloartist, tidig­are frontfigur i Hoola Bandoola Band, 68 år, Malmö:
– Allt fler blir varse resultatet av den nyliberala ekonomiska politiken. Tiderna har ändrats, nyliberalismen går mot sitt Stalingrad, det är det ena svaret. Sen tror jag att rädslan för att uttrycka sig politiskt har minskat. Ilskan över högerns försök att terroriststämpla för dem misshagliga kulturyttringar, gör allt fler kulturarbetare förbannade.