Phiona Muteswi är som Ingemar Stenmark. När hon har turnering sitter alla i hennes område vid radion och lyssnar. The Queen of Katwe bygger på en sann berättelse om hur ett slumområde stolt reser sig när en grupp ungdomar därifrån helt otippat lyckas bli Ugandas bästa spelare i schack. De slår alla de fina skolorna, tävlar i internationella turneringar. De vinner också en väg till utbildning och framgång – men till vilket pris? Phiona sover på fina hotell med lyxiga sängar och träffar människor som har råd att äta mer än en gång om dagen samtidigt som hon hemma lever med sin familj i ett ruckel utan tak i slummen och sover på golvet. När vardagen blir svår att acceptera kommer hon längre från dem som är hennes trygghet. Ett dilemma som många klassresenärer kan känna igen sig i oavsett var de kommer ifrån.

Hur är den som film då? Jo, känslan av slummens dubbelhet förmedlas fint: kampen och uppgivenheten, den cyniska kylan och värmen mellan människor förmedlas fint. Flera av skådespelarna gör fina tolkningar av sina roller. Lupita Nyong´o som spelar Phionas mor Nakku Harriet har tidigare fått en Oscar för bästa kvinnliga biroll för Twelve years a slave och också här gör hon en rörande tolkning av en mamma som kämpar för att stå upp för sina barn i en miljö där många förloras till prostitution och våld.  David Oyelowo gör också en fin prestation i rollen som Robert Katende.

Filmberättandet däremot lämnar en del att önska. Även om regissören Mira Nair inte väjer för att visa svårigheter så kan det bli lite väl mycket smäktande filmmusik i de scener där lyckan dyker upp. Men det är inte därför du ska se den här filmen. Styrkan ligger i skildringarna av vardagen från Katwe. Hur livet oförtrutet pågår och hur glädje och sorg står sida vid sida av varandra där precis som den gör överallt i världen. Den här filmen ska ses för att det blir tydligt hur lika vi är vi människor, var vi än bor i världen.