Ofta pratas det om att en undersköterska tjänar ungefär 3  000 kronor mindre i månaden än en industriarbetare. Men i själva verket är skillnaden ännu större. Det beror på att lönerna egentligen är lägre än vad statistiken visar. Låt mig förklara vad jag menar.

Många anställda inom vård, skola och omsorg jobbar ofrivillig deltid. Det innebär alltså att den anställde gärna skulle vilja jobba mer, men att arbetsgivaren inte tillåter det.

Problemet med detta är att det blir oerhört svårt att klara sig på den lön man som anställd får ut i slutet av månaden. Redan heltidslönerna ligger lågt, då säger det sig självt att deltidslönerna är ännu lägre. Många tvingas ta flera deltidsjobb för att få ihop till mat och hyra. Systemet med ofrivillig deltid är därför viktigt att förändra. Heltid måste vara en självklarhet för alla som önskar.

Rätten till heltid är också oerhört viktig för Kommunals medlemmar och därför en av de frågor förbundet har kämpat för i avtalsrörelsen. Det handlar i förlängningen om att alla ska ha möjlighet att arbeta heltid om de vill det och att arbetsgivaren i så fall ska erbjuda den möjligheten. 

Att tvingas ta flera deltidsjobb för att få ekonomin att gå ihop är ingen ovanlighet för måltidsbiträden, städare i skolor eller hemtjänstpersonal. Låga löner, ofrivilliga deltider och delade turer är alla viktiga frågor för kommunalarna där förändring behövs.

För en ensamstående mamma eller pappa kan en heltidstjänst vara det som avgör om det går att få ihop ekonomin i slutet av månaden. Heltid och en fast anställning innebär också en trygghet när man ska skriva under ett kontrakt för en hyreslägenhet eller betala avgiften till förskolan. Rätten till heltid påverkar så mycket i en persons liv att det borde vara en självklarhet för alla och envar.

Ytterst handlar det om rättvisa. Varför ska de med lägst löner tvingas ta flera jobb för att klara av att betala räkningarna i slutet av månaden? Och detta samtidigt som fler anställda behövs i välfärden. Det säger sig självt att det måste gå att lösa detta.

Illustration: Magnus Bard