Reinfeldtkoden

De som är övertygade om att den politiska utvecklingen i Sverige går åt rätt håll, kommer aldrig att läsa den här boken. Men för alla oss som ser att det är något som håller på att gå sönder i ett samhälle där cancersjuka fasas ut ur sjukförsäkringen, där antalet människor som lever under fattigdomsgränsen ökar dramatiskt och där fackföreningsrörelsen är tillbakatryckt, är detta ett facit på vad Alliansregeringen har inneburit för det svenska välfärdssamhället. En checklista över hur Fredrik Reinfeldt och hans regering effektivt och metodiskt har fortsatt systemskiftet av den svenska arbetsmarknaden och välfärdssystemet.

Reinfeldtkoden är den tredje boken på samma tema författarna skriver tillsammans. Både Åtta år med Reinfeldt (2006) och Bokslut Reinfeldt (2010) gör upp med Moderaternas myter om arbetslinjen vs. bidragslinjen, vad regeringens reformer inneburit och vad vi har att vänta med ytterligare högerpolitik. I Reinfeldtkoden redovisas resultatet av en politik de andra två böckerna varnade för.  Mer systematiskt och pedagogiskt än i sina tidigare böcker anför författarna på vilket sätt som den svenska modellen, som tidigare varit självklar, nu efter 8 år med Reinfeldt, står inför ett enormt upprustningsbehov.

Hur kunde det gå så här långt? Författarna är medvetna om att den mer ojämlika utvecklingen av Sverige inte började 2006, utan tidigare. Det är en förtjänst. En arbetarrörelse som inte klarar av att kritisera de egna leden och den förda politiken som under 90-talet på många sätt liknar den författarna nu kritiserar, kommer tappa i trovärdighet. Författarna pekar också på att det hade kunnat gå ännu längre åt fel hål om fackföreningsrörelsen hade varit än mer försvagad och om inte vissa av Reinfeldts reformer mött på ett kompakt motstånd, så att de tvingats backa.

I en valkampanj kommer boken vara oumbärlig för alla som vill hitta siffror och exempel att banka i huvudet på sin motståndare. Det är bra. Men för mig blir boken mest en gråtfest. Jag eldas upp mer och mer för varje kapitel jag läser och viljan att göra något åt detta är naturligtvis stark när jag lägger ihop pärmarna. Men författarna misslyckas med att odla läsarens hopp – det som vi har kvar att bygga motståndet på. Vet vi inte att det är möjligt att förändra, hur ska vi då orka?

Precis som i gårdagens partiledardebatt och valdebatten i stort lyser visionerna med sin frånvaro. Författarna konstaterar i efterordet (som är alldeles för kort) att ”… politiken fundamentalt måste ändra riktning. Att inte tydligt byta inriktning är att fortsätta systemskiftet.”

Riktningen som författarna pekar ut är en politik som bygger på jämlikhet – men hur det ska göras och vilka svårigheter som det kommer föra med sig är svar som läsaren inte får.